Älskar att plugga på helger

Ja, som rubriken avslöjar älskar jag att plugga på helger. Det är någonting speciellt med att gå upp på en ledig dag och inte vara bakis, kunna äta stor frukost utan att stressa medan man lyssnar på helgens morgonprogram på radio. Smådona lite hemma för att sedan gå till gymmet, träna och ta en lång dusch utan att stressa.

För att sedan komma hem och dra på sig mjukiskläder, koka kaffe och sjunka ner i datorstolen (som är så mycket skönare än stolarna i skolan/bibliotek) och sedan plugga.

Att jag gör det särskilt idag kan ha å göra med de här punkterna:

1) Behöver inte stressa och känna att jag måste vara någonstans
2) Lägger upp dagens timmar exakt hur jag vill
3) Ingen bakisånger eller trötta ögon
4) Just det faktumet att jag har ätit riktig och nyttig mat samt tränat och fått igång kroppen
5) Jag får göra det jag tycker bäst om: skriva analysuppgift!

Jag har sagt det förut, kan säga det igen, jag föredrar att analysera och formulera en undersökning i en uppsats/inlämningsuppgift. Det är så mycket roligare än att läsa artiklar, kapitel i avhandlingar, inför seminarium och sedan diskutera i grupp... Känns bara upprepande av vad man har läst och ger ingenting.

Just nu, skriver jag en hemtenta i kursen Teori och metod om Ekofeminism, försöker se hur den litteraturvetenskapliga teorin har för problem och förtjänster. Väldigt intressant! Skulle i den här stunden kunna kalla mig för ekofeminist. Så trots att kursen har varit en av de tråkigaste delkurserna i mitt liv är hemtentan extremt rolig (lite för att jag själv valt vilken teori jag skulle skriva om). Här får ni en liten sneak peak från tentan:

Ekofeminismen är en underkategori till ekokritik och är inriktad mot sociala orättvisor, teorin förbinder kvinnornas underordnad av männen med naturens underordnade ställning av människan. Kvinnan och naturen har en gemensam historia av förtryck från ett patriarkaliskt, kapitalistiskt och västerländskt samhälle.

Karin eller Carolina?

Livet som student...

Min huvudsakliga fundering nu är inte om jag hinner färdigt med min hemtenta fram till måndagens deadline. Det är om var jag ska sitta och plugga imorgon.

Karin boye-biblioteket i engelska parken: varmt men dålig luft, gratis micro, närmast, kan träffa folk jag känner

Eller...

Carolina rediviva, stora universitetsbiblioteket: 5 kr för att låna micro, kan vara kallt, Bäst studiero, lite längre att gå till, snygg kille som kanske jobbar där imorgon

Får sova på saken...

Plugga hemma ska jag inte göra. Försökte idag men eftersom jag frös, hade bara 17 grader, bäddade jag ner mig med massa filtar och det hela slutade med att jag sov i nästan tre timmar. Inte alls bra studiero med andra ord.

Överlevaren

När ena grundaren till Astor förlag var hos oss i måndags lämnade han en del böcker åt oss, jag tog en roman men också tre noveller.
En novell heter "Överlevaren", skrevs av Sonia Hernandez, förlaget publicerade novellen 2011. Det är en översättning av Karin Sjöstrand och originaltitel är "El superviviente".
Skriven i jag-form. En man i 50-års åldern är hos sin läkare tillsammans med sin fru. Läkaren berättar att mannen skulle ha dött för sex år sedan efter en olycka men att han var lyckligt lottad som levt så pass länge efter olyckan.
Efter besöket funderar mannen om livet, vad han gjort de senaste sex åren, om han tagit till vara på åren eller om han slarvat bort dem. Han frågar sina barn om hur de hade ställt sig till hans död om den kommit för sex år sedan. Och mycket annat.
Det är en novell och tar runt fem minuter att läsa. En bra skriven novell enligt mig eftersom mycket berättas i få meningar. Många tankar väcks trots lite handling. När en novell ger en mycket är den bra.
Hur skulle du ställa dig till dina sex senaste år om du fick veta att du egentligen inte skulle ha fått dem? Har du slarvat bort dem eller har du levt ett värdigt liv?

Studiebesök, förläggarbesök + Framtid

Studiebesök på Albert Bonniers Förlag

I fredags var jag tillsammans med min klass i kursen Förlagsstudier på studiebesök på Albert Bonniers Förlag, det ligger på Sveavägen 56 i Stockholm.

Det var två av förlagets förläggare som tog emot oss. Vi fick sitta i den gamla delen av förlaget, den korridor som de inte får förändra/renovera eftersom den är kulturmärkt (har jag för mig). Vi fick alltså inte någon egentligen rundvandring utan bara ett samtal i ett gammalt (anrikt) kontor. 

Nu var det några dagar sedan så jag minns inte detaljer från vad de berättade men en av förläggarna förklarade vägen för en bok; från att författaren skickat in sitt manus eller från när en agent/förläggare hittar en text/författare att publicera fram till att boken skickas för tryck. 

Gick igenom historisk fakta om Bonniers och hur utvecklingen inom förlaget sett ut samt hur de arbetar idag. Att de har möte en gång i veckan där de diskuterar vem/vad de ska ge ut. Jag försökte luska ut om vad nästa storsäljare kommer att bli men det kunde de inte svara på. En av förläggarna hoppades på att deckarvågen skulle avta och ersättas av mer "vanliga" skönlitterära romaner. Vad vi kan se är i alla fall att genren romance och erotica börjar ta fart på försäljningen. 

Besök av tre förläggare

Idag (måndag) hade samma kurs besök av tre förläggare från olika förlag. Det var Moa Holmqvist från Rosenlarv Förlag, Erik Larsson från Astor Förlag samt Rikard Herold från Natur och Kultur (jag reserverar mig mot eventuella felstavningar av deras namn).

Rosenlarv Förlag ger ut klassiker i nya utgivningar med nya förord och så vidare, de har ett feministiskt perspektiv och ger enbart ut feministisk litteratur. Till exempel har de gett ut Queera Läsningar samt en roman från 1901 som är den första svenska romanen med en transvestit i huvudrollen: Reflexer. Ett förlag där de 6 anställda inte tar betalt för sina arbetsinsatser utan arbetar gratis.

Astor Förlag ger ut översatt ny prosa av unga författare, översatt sådan. Tillsammans med den andra grundaren till förlaget ansåg Larsson att det var en brist på översatt litteratur från Europa. Deras fokus är att ge ett perspektiv på den politiska utvecklingen i Europa. Nu senast ska de ge ut en antologi från unga grekiska författare som ger sin syn på finanskrisen. Så de här två nämnda förlagen ger ut litteratur som de själva vill ge ut, själva tycker om och anser är viktig.

Slutligen, förläggaren från Natur och Kultur. Det är Sveriges tredje största förlag men i jämförelse med Bonniers och Norstedts är det ändå ett oerhört litet förlag. De har en stor omsättning, särskilt läroböcker, och har en stor förmögenhet (möjligtvis på grund av att det är en styrelse som styr förlaget). Vilket kan ge de lite mer fria tyglar att ge ut litteratur som de anser är mer kvalitetslitteratur. (Men diskussion om fin- och skräplitteratur tänker jag inte gå in på nu...)

Vad jag tar med mig

Väldigt kul att äntligen få läsa en kurs som är mer praktisk. Inte bara att läsa texter, artiklar och romaner som sedan ska diskuteras under seminarier (ett inlärningssätt som jag nu efter tre år spyr galla över). Intressant att få möta de som har det yrket som jag möjligtvis "vill bli när jag blir stor". 

Men, den här kursen har fått mitt intresse för förlagsbranschen att försvinna en aning. Det är en tuff arbetsmarknad där man bara får jobb genom kontakter och om man arbetar oftast gratis som antingen praktikant eller frilansande. Så min idé att "om jag bara har en master på pappret kommer jag få högbetalda jobb" stämmer inte. Som lektör, den som läser manus, tjänar man bara några hundralappar per manus man läser igenom. Vill jag verkligen arbeta på ett förlag?

Förläggaren från Natur och Kultur tipsade om att det går lika bra att lära sig om branschen som praktikant under några år som att starta eget förlag. Med de villkor vi har idag för att starta eget företag är det inga problem... Båda vägar tjänar man ändå inga pengar på, det enda man får är viktig kunskap och kompetens samt kontakter, vilket i slutändan är det som spelar någon roll. 

Min framtid

Som det ser ut nu kommer jag att under våren 2013 läsa två kurser halva tiden och skriva på min masteruppsats andra halvan. Terminer är i sin tur uppdelade i två så kallade perioder. Beroende på vilken period de två kurser jag vill läsa ligger placerade kan det bli att jag läser uppsatsen med en kurs i taget parallellt. (Den här terminens första period läser jag ju två kurser och ska om cirka två veckor påbörja min uppsats under period 2)

Under hösten 2013 (om allt går som jag vill) kommer jag att skriva det sista på min uppsats samt gå ut på praktik i 10 veckor. Det är praktik om 15 högskolepoäng vilket ger mig CSN - Jippie! Det kan vara min bästa termin: att forska och skriva enskilt på min uppsats, lägga upp tiden själv, samt att få testa på arbetslivet med arbetsdagar och bestämda arbetstimmar.

Det hör väl till att jag ska reservera mig för eventuella ändringar för framtidsplanerna.

Fröding och Mando Diao

Bandet Mando Diao släpper ny skiva om exakt 10 dagar. De tolkar Gustaf Fröding-dikter. Mer MIG kan det nog inte bli - ett band som jag älskar (troligtvis det bandet jag sett flest gånger i mitt liv) plus en stor litterär svensk klassiker. Beställde precis albumet, inte köpt en skiva sen Morrissey kom ut med Years of refusal.


 


Strövtåg i hembygden lyssnar jag på kanske 1-3 gånger om dagen numera.

Statistik och diagram

Trodde väl aldrig att det skulle krävas av mig men nu måste jag alltså läsa en rapport från Svenska förläggareföreningen - En analys av bokmarknaden. Massa statistik, diagram, procent, siffror, linjer... ja, sånt som jag inte brukar studera. Utmaning är det minsann men lite intressant än så länge. Känns som bra förberedelse inför Studiebesöket på bonniers imorgon; min framtida arbetsplats.

Vem är "Jaget" i offentligheten?

Idag har jag varit på det första teoriseminariet, temat var Offentlighet och Christine Sarrimo var inbjuden Inför seminariet läste vi Jagets scen : självframställning i olika medier av Christine Sarrimo; inledningen och kapitlet om Ann Heberlein.

Den här gången tänkte jag inte redogöra vad vi pratade om på seminariet. I stället skriva ner de tankar som jag fick när jag läste inledningen och kapitlet om Heberlein. (Vi var inne på många av de här sakerna ändå)

Sarrimo skriver att det kom en tilltagande verklighetshunger under 90-talet. Det var då läsaren allt mer ville läsa verklighetsskildringar och sanningen, självbiografierna och memoarerna. Det här kan man se väldigt starkt idag också.

    Men det har blivit till en diskussion kring hur man ska förstå litteratur där fakta och fiktion blandas. Till exempel skrev Daniel Sjölin Världens sista roman, som enligt bibli.se:

”… handlar om den alkoholiserade författaren och programledaren Daniel Sjölin och hans likaledes alkoholiserade mamma. Hans mamma har drabbats av alzheimer, något som raserat hennes verklighetsuppfattning och språk.”

    Men författaren har ju samma namn och samma yrke? Är allting påhittat eller är det en självbiografi? Hur mycket är från Sjölins riktiga liv?

Bloggerskan Hanna Widerstedt gick ut i pressen med att allting hon tidigare gjort varit ett konstprojekt. Det hon skrivit på bloggen, det hon sagt i intervjuer och så hon betedde sig i Big Brother huset. Vi trodde att vi fått lära känna henne, att det var hennes sanning, men så var det ett marknadsföringsknep. En påhittad persona som hon använt i offentligheten och inte hennes sanna jag.

    Som konsument/läsare känner man sig lurad och vill gärna veta från början om en person går ut med sanningen eller inte. Ett annat exempel är böckerna om Maria som Liza Marklund skrivit, som konsumenterna (även jag) trodde var sanning och tagit från verkligheten. Men så var det en skönlitterär roman!

Ann Heberlein ville med sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva uppmärksamma att hennes sjukdom, Bipolär sjukdom typ II, är en livshotande sjukdom och hon ville väcka debatt om bristerna i psykiatrin. Men, på grund av debatten om vad som är verkligt och inte plus hennes försvinnande efter bokens utgivning (läsarna och media att hon tagit sitt liv) kom hennes syfte i skymundan. Det hon skrivit i sin roman blev till verklighet och hon väckte en debatt kring vem berättarjaget är, personan, författaren, Heberlein och den riktiga Heberlein i mediabruset kring och i romanen. Vem är vem? Vem är sanningen?

    Lite som att Anna Odell hade som syfte att uppmärksamma bristerna i psykiatrin, till exempel angående bältesläggning inom svensk psykiatri. Men det kom i skymundan kring debatten ”Vad är konst?”. Kan man kalla allting för konst? Att hon bara spelade psykiskt sjuk för ett konstprojekt. Hennes syfte med projektet försvann i debatten kring andra frågor.

Till sist skriver Sarrimo i Jagets scen om hur författare ber om ursäkt när det privata ska offentliggöras. När man i en underordnad position vill komma ut med sanningen använder man sig av ursäkter, motiveringar och förklaringar till sin bekännelse.

    Kände att det är precis som det var för kvinnorna när de för några år sedan intog den litterära sfären. De använde sig inte bara av pseudonymer utan skrev också ursäkter till sina verk. Skrev till exempel att det var ett försök till en roman och inte en ”riktig” roman. 

Efter teoriseminariet fick vi en bok. Det är ett undantag att vi får den av forskningsprojektet (Här kan ni läsa mera om projektet) för egentligen ska vi skaffa all litteratur själv. Det kändes som om jag var tillbaka i grundskolan då man fick en bok av sin fröken, den luktade ny, man fick slå in den i inslagningspapper och sätta en klisteretikett med katter på framsidan.Där man skrev "den här boken tillhör Martina. Tallen 2a"

1000 ord om Postkolonialism

Mellan 9:15-12 hade vi en diskussion om Postkolonialism i kursen ”Teori och metod”. Tänkte här kort beskriva vad vi kom fram till.

Européer och amerikaner, västvärlden, koloniserade många länder förr. Idag finns inga kolonier kvar – kolonierna är självständiga. Uttrycket ”post” står för ”efter”, alltså ”efter-kolonisationen”.

Genombrottet för postkolonialismen inom litteraturvetenskapen kom runt slutet av 1980-talet, början på 1990-talet. Den ville utmana universialistiska anspråk som litteraturforskningen tidigare hade framställt, till exempel att den västerländska kanon har genom tiden fått representera alla kulturer i världen, man har sagt att den har skildrat den mänskliga erfarenheten. Men den kanon har ju sin grund av en vit man i Europa. Många som så att säga hamnar utanför denna västerländska kanon.

Syftet med Postkolonialistiskt teori:

De länder som varit kolonier ska erövra sin historia, sin ”för-koloniala-historia”

Undersökning av språket, hur har författare färgats av kolonisation och hur har författare i kolonier utmanat sina omständigheter?

Undersöker den dubbla och instabila identiteten som en författare i till exempel ett afrikanskt land har – vilken identitet har författaren som var koloniserad men fick en västerländsk utbildning?

Syftet är slutligen att lyfta fram den rörelse (interkulturella) som finns mellan europeisk litteratur och den litteratur som finns i postkolonierna.

Likheter mellan postkolonialism och feminismen finns det många av. Inte bara likheter i deras utveckling utan också i tiden rörde de sig liknande, de båda är starkt ideologiska och politiska. Många anhängare av teorierna är aktivister.

Den här teorin tittade först på hur västvärlden har framställt det koloniserade länderna i litteraturen, precis som feministisk litteraturforskning började med att se hur manliga författare skrivit/talat om kvinnan i sin litteratur.

Sedan började postkolonialisterna titta på hur författare från kolonierna skrivit och formulerat sig precis som man inledde med kvinnolitteraturforskning och tittade på hur kvinnor skrivit.

Viktiga namn inom postkolonialism = Edward W. Said + Homi K. Bhabha + Gayatri Spivak

Kritik mot postkolonialismen: många av forskarna är etablerade i västerländska sammanhang, särskilt i prestigefyllda amerikanska universitet, som i grunden har en västerländsk blick på sitt studiematerial, hur kan de studera litteratur från postkolonier?

Men å andra sidan, Spivak har till exempel starka kontakter med sina rötter från Bengal och hon har aktivistiska intressen i sin verksamhet. Det är vanligt att forskarna har en personlig erfarenhet som öppnat upp deras intresse, kanske andra generationsinvandrare eller fått en västerländsk utbildning i en postkoloni. Samtidigt måste man ju in i systemet för att kunna bryta ner systemet, arbeta från insidan.

Kritik att de västerländska tar koloniernas röst och talar i deras ställe som ett slags språkrör. Ungefär som västerländska feministerna kommit till tredje världen för att tala om feminismen de har ”kommit på” till kvinnorna i tredje världen.

Forskare med ”kolonial erfarenhet” (dvs bakgrund i icke-västerländska kulturer) har fått någon slags legitimitet i sin kunskap – jamen den forskaren är ju från Indien, klart att allt hen skriver om indiens samhälle är sant.  Precis som att det finns en föreställning att en manlig forskare inte kan göra en feministiskt litteraturforskning på kvinnliga författare – hur ska han förstå hur kvinnorna i den epoken tänkte?

Sammanfattning är att så länge man markerar sin position i sin forskning, visar vem man är som studerar/talar i forskningen så är det okej, visa var man har sin kontext. Det här gäller all forskning, man ska kunna svara på frågan ”vem är du och komma här med det här forskningsresultatet som säger si och så?”

Edward W. Said – viktig för postkolonialismen. Kom ut 1978 med ”Orientalism”. I stort sett den första som tar upp termen ”den andre” och de föreställningar som finns om ”de andra”.

När t ex britter skrivit om Indien har de sett ett kolonialiserat Indien, medan invånarna i Indien har sin bild av sitt hemland – det finns två olika Indien.

Fruktbar mark för etniska fördomar i sociala medier kom vi in på i diskussionen. Att idag är vägarna kortare och sidorna för- och emot syns både lättare och oftare idag. I modemagasin kan det finnas reportage som säger att i vår är det modernt att ”klä sig etniskt”, vad är det för föreställningar vi egentligen har om detta etniska modet?

Viktigt namn i Postkolonialismen, Bhabha skrev i sin text ”of mimicry and man” att det finns en kulturell mimikry, det vill säga att koloniserade människor imiterar kolonisatörer för att strategiskt ”överleva”. Mimikry kommer från biologin och handlar om att djur försöker efterlikna andra arter eller omgivningen för att skydda sig mot faror.

I den här texten kommer Bhabha in på att ”den vita rasen har kulturell och civilisatorisk överlägsenhet”. Den koloniserade känner sig aldrig som kolonisatörens like, vit men ändå inte. Precis som kvinnan kan känna sig som människa men ändå inte. Att alltid jämföras med överordnande makten: kolonisatören (eller mannen).

Ska det västerländska suddas ut i postkolonierna? Är dagens projekt att ta bort alla västerländska influenser och bli till ett slags ur-samhälle, så som det var innan koloniseringen? Är det önskvärt att ta bort de västerländska influenserna och påverkningarna? Vad händer då med den modernisering som kolonialmakten införde? Ska ländernas ur-historia försöka fås fram för att skapa en ny identiet, utan västerländsk påverkan?

Postkolonialismen idag

Vi spånade kring vad man kan applicera postkolonialismen på idag.

En av våra idéer var t ex att Thailand lite har blivit en svensk koloni och att vi har byggt oss en föreställning av Thailand som är en förskönad bild och inte verkligheten. Hur många som reser till Thailand vet om landets styre, vet om demonstrationerna som inte var för så länge sedan, vet om det är en kung eller en regering eller en diktator som styr landet? Vad har svenskar för bild av thailändare när de reser dit, och mer intressant – vad har thailändare för bild av svenskar som kommer ner och försvenskar deras kultur?

Det måste inte finnas en kolonial relation för att man ska kunna utföra en postkolonial studie. Bland annat kan man använda sig av begreppet ”den andre” i andra sammahang.

Vi kom in på den svenska självbilden. Svenskar har länge, och i viss mån fortfarande, sett sig som de snälla i historien, t ex neutralitetspolitik under världskrigen osv. Detta har gjort oss blinda för tydliga tendenser och vår präktighet gör oss blinda.

Får inte glömma att Sverige har varit kolonisatör och att svenskar genomförde en hel del missionsarbete i andra länder genom åren; tvingat på andra kulturer vår religion.

Ordbok vs. Lexikon

När jag läser en svår text på akademisk amerikanska/engelska blir jag då och då tvungen att slå upp ord i min engelsk-svenska ordbok professionell. Men ibland räcker inte det, för det svenska ordet fattar jag inte och blir tvungen att antingen vända mig till wikipedia eller min svenska akademinsordlista-app.

Men ibland räcker inte ens det och jag står oviss om ordets betydelse! Så därför önskar jag mig (i julklapp) en ordbok som förklarar svåra ord som ett uppslagsverk som kan komplettera nationalencyklopedin, wikipedia och saol.

Det är ibland det blir så. Oftast läser jag vidare i texten och hoppas att jag fattar sammanhanget ändå (mest på grund av tidsbrist). Vilket jag hälften av gångerna gör.

Tänker ibland att jag borde ha läst en kurs i akademisk engelska, känns lite försent för det nu eftersom jag tror det bara finns på grundnivå. Jag tycker ju att jag är bra på engelska men så kommer ord som dessa upp:

ad hoc (visserligen latin, men ändå), antimony, eclectic, aberrant, inadequately, worldliness, bequeathed...

Om ni läsare förstår, och inte bara kan översätta, alla de här orden så grattis till er.

Konglomeratisering

Idag hade vi seminarium om konglomeratisering. Jag tog bort mitt gamla inlägg för att skriva ett nytt, enklare och nyanserat inlägg.

Konglomerat = när ett företag äger flera mindre företag, när ett stort förlag som till exempel svenska Bonniers har köpt upp mindre förlag. Random House äger flera hundra förlag i 13 olika länder och är ett av världens största konglomerat. Det här uttrycket finns inte bara inom bokbranschen utan i hela företagsvärlden.

Vertikal integration = Bonniers äger till exempel (förutom flera förlag) olika dagstidningar, TV4, Adlibris, Elib (e-bokstjänst), Pocketgrossisten, Svensk Filmindustri (SF-biograferna), Rusta, Pocketshop... Så en författare kan genom det förlaget som hen är knuten till få en recension i morgontidningen, bli intervjuad i morgonsoffan på nyhetsmorgon, få sin bok annonserad och såld på Adlibris, få sin bok utgiven som e-bok genom Elib, få sin bok på bokhyllorna på Ica Maxi, få reklamfilm på SF-biograferna, få den såld på Rusta och på Pocketshop... 

Fördelar med konglomerat

När en författare väl kommit in i systemet tjänar hen stora pengar på sitt författarskap.

För konsumenten, det vill säga läsaren, blir det billigare böcker.

Det har skett en modernisering i bokbranschen, patriarkala strukturer har försvunnit.

Flera kvinnor har fått anställningar i förlagen.

En globalisering av litteratur som sprids i flera länder, som författare når man ut till flera länder än sitt egna hemland.

Nackdelar med konglomerat

Det är svårt för en författare att publiceras och tjäna pengar på sin utgivning i de små förlagen samt att bli en del av ett stort konglomerat.

Konglomeraten ”styr” vad vi ska konsumera genom att köpa plats i bokhandeln och ställa fram sina böcker framför våra näsor (men konglomeraten har ju ingen etisk skyldighet att utbilda konsumenten i att vara kritisk mot reklam och sin konsumtion)

Eftersom det mesta ges ut är engelskt får världen en stor del av den brittiska och amerikanska kulturen, vi får deras ideal, värderingar osv medan det inte sker något utbyte, de engelsktaliga blir isolerade.

Men allt detta ovanför bygger på myter kring konglomerat som florerar, och egentligen finns det inget rätt eller fel i allt detta. Det finns både positivt och negativt med konglomerat.

Myterna kring konglomerat:

·         De har bara ekonomiska intressen och att böcker ska säljas så mycket som möjligt.

·         De ger bara ut populärlitteratur och finlitteraturen får ingen plats
(men det finns idag mindre förlag som ger ut populärlitteratur och konglomerat som ger ut finlitteratur – hela debatten kring vad som är fint och fult att läsa är väldigt förlegad)

·         De är fega och konservativa när det kommer till att ge ut nya författare

·         Tänker bara kortsiktigt och förstår inte att en roman behöver några år för att bli en klassiker, de vill bara ge ut litteratur som tjänar storvinster på en gång.

·         De anställda är bara folk med utbildning kring marknadsföring och media, finns inga litteraturvetare längre på förlagen.
(Det är ju iofs bra ur ett marknadsperspektiv samt att det ger stöd åt författaren med en juristkunnig agent som sköter kontrakten åt en.)

·         Det ges bara ut litteratur från de större språken, särskilt engelsk.

Marknadscensur = konglomeraten bestämmer vilka böcker som ska ges ut och bestämmer vad vi ska läsa. Vilka idéer vi ska ha och vilka värderingar vi ska absorbera. Men det är en myt, idag finns nya vägar att gå för mindre författare. Det finns många nya publiceringsformer och egentligen kan vem som helst publicera en bok, print-on-demand är bara ett av många exempel.

The long tail = finns siffror på att den smala litteraturen över tiden drar in lika mycket vinst till förlagen som de storsäljande gör. Så det lönar sig att ha kvar många på en så kallad back-list och inte ta bort de från lagret.

Kritiken kring att konglomerat ”bestämmer över oss” syns också i hur människor har debatterat kring Harry Potter-böcker, att de sprider sig över världen med ett ideal med en vit man som hjälte. Men, det finns ju många andra hjältar som spridits idag: Lisbeth Salander och Damernas Detektivbyrå tex.

Glocalization = böcker sprids globalt men man anpassar innehållet till det lokala. Till exempel när det kommer till Harlequin-böcker ändrar man mansidealet och sexscenerna utefter det land det ska publiceras i och vilka värderingar det landet har. I Sverige är sexscenerna inte lika råa och mannen får inte vara hård och orättvis mot kvinnan. 

Lördagsplugg

Precis kommit hem från träning på Friskis och Svettis samt ätit lunch. Nu ska jag läsa de två sista texterna om konglomerat inför måndag. Det är 6 stycken och 4 artiklar till den gången. Vilket är ovanligt mycket.
Efter det ska jag läsa inför onsdagens seminarium där vi ska diskutera postkolonialism, det blir intressant!
Men först en amerikansk text vilket tvingar mig att använda denna bok, så tung. Orkade inte ens ta den från hyllan, behövde ta i med båda mina armar... (Kan ju vara pga träningen jag var på också)

Queerteorin - min redovisning

Jag redovisade om Queerteorin i onsdags i min ena kurs. Det var inte en så stor uppgift. Här kommer min redovisning där jag berättar hur Tiina Rosenberg förklarar Queera läsningar. Det är från hennes bok Queerfeministisk Agenda, utgiven på Atlas.

Texten vi har läst är från den här boken, utgiven 2002. Det är en informativ text med få konkreta exempel, texten är i stort sett en enda redogörelse. På sina ställen tycker jag att den också var upprepande, men samtidigt återknytande. Det är inte en särskilt högakademiskt skriven text, hon använder talspråkliga uttryck. Men så är den väl inte tänkt till forskare utan en bredare publik, den som är intresserad av en queerfeministisk agenda.  

I jämförelse med den här texten kan texter om genusteori ses som lite dammiga tycker jag, att bara dela in i kvinnor och män. Det här tas ju upp i texter om maskulinitet också, att det inom gruppen män finns flera olika grupper precis som det finns flera grupper inom kvinnor, men också komma ihåg att inom den gruppen som inte identifierar sig som varken kvinna eller man kan delas in i flera grupper. Så det är absolut en användbar teori för att den når alla.

För att mycket kort sammanfatta och gå igenom texten skriver hon alltså om den queerfeministiska teorin. Rosenberg lägger vikt på tystnaden, att det som historieskrivningen inte minns eller vill minnas är minst lika viktigt, ibland viktigare, än det som historikerna nämnt. Tystnaden är det som lagt homosexualiteten i skymundan och som har heterosexualiserat historien och kulturen.

Det är någonstans här som queerteoretiska studier inleder sina queera läsningar: att det är en heteronormativ kultur men att den inte nödvändigtvis är heterosexuell i sig, inte heller enhetlig. Hon menar att den heteronormativa kulturen och dess produkter läcker en queerhet.

Queera läsningar görs inte bara på icke-heterosexuella verk utan en teoretisk utgångspunkt är att det queera finns och har alltid funnits i kulturens kärna på samma sätt, men inte på samma villkor, som det icke-queera.

Rosenberg går sedan in på den västerländska kanon, som många anser endast består av vita, heterosexuella europeiska män ur dominerande samhällsgrupper, hon skriver att den därmed fungerar som en patriarkal och rasistisk maktstruktur som utesluter kvinnor och minoritetsgrupper. Idag kan man ju säga att kanon börjar förändras och har förändrats, vilket vi tidigare har läst i andra texter.  Den kvinnolitteratur som började framställas till exempel lyfte fram kvinnliga författare, de hade alltid varit där men man hade struntat i dem.  

Rosenberg nämner Eve Kosofsky Sedgwick, som anser att den engelskspråkliga litteraturen strukturerats av den manliga homosocialitetens erotiska triangel, där dess djupaste struktur alltid utgjorts av manligt samförstånd som i sin tur är anledningen till den patriarkala kanon. Hon vidareutvecklar det här resonemanget, jag går inte in på detaljer, men menar bland annat att den manliga homosexualiteten är ett hot mot den patriarkala kulturen men av den erotiska triangeln med två män och en kvinna, kan den hållas tillbaka.

Den heterocentriska tolkningstraditionen har fått mandat på tolkningen medan det queera förpassas till den negativa kulturhistorien, till glömskan. Alla avvikelser från den heterocentriska tolkningstraditionens norm definieras som ”alternativa”, placeras i en minoritetsgrupp.

Med andra ord, det sker en uteslutning från tolkningsgemenskapen och från den mänskliga gemenskapen. Hon skriver att kulturen tillhör oss alla men inte på samma villkor och det är just det här som hon kallar för den heterokulturella dominansen.

Det queera finns som sagt i ungefär allt och att det queera mer eller mindre delas av alla människor, alla är vi lite queera. En viktig punkt som jag kan understryka är att det inte är texterna i sig som hindrat en queer läsning utan att det är den heterocentriska tolkningstraditionen när den inte erkänt att queer finns vid sidan om det icke-queera.

Hon talar att de dominerande är de som framställer sig själva som det allmängiltiga, jag skulle själv beskriva det som att de skapar normen. Den dominerande gruppens kulturyttringar betraktas som normala och typiska för människan. Sen finns minoritetsgrupper, de som ses som de andra, det annorlunda. Men en ökad synlighet i konsten gällande homosexualitet och homosexuella bidrar till ökad förståelse, tolerans och attitydändringar gentemot homosexuella.

Det här synsättet fick upp mina ögon – det tar jag med mig av den här texten – att det queera finns i alla texter och att inte se det som en vid sidan av. Att queera läsningar finns att göra på alla verk genom historien, även om det inte uppmärksammats tidigare. Vilket jag kan läsa in också är en viktig punkt som Rosenberg tar upp. Men sen ska man ju även komma ihåg att tolkningen bestämmer verket. Det är betraktaren som bestämmer verket, betraktarens glasögon från tidigare kulturella, sociala erfarenheter.

Rent teoretiskt känns det som att teorin skulle fungera, just också för det positivt tänkandet som genomsyrar texten att den går att applicera på alla verk –  så min fråga är väl om ni tycker att teorin skulle fungera på alla verk. Jag har haft svårt att hitta kritik mot teorin.

När jag inte pluggar del 2

Är så trött just nu! Blev precis klar med att läsa texterna om genus, maskulinitet och queer samt förbereda min redovisning om queera läsningar. Och då har jag ändå suttit vid skrivbordet mellan 10:30-23:30...
Men sen finns det ju effektiv tid och "effektiv" tid, det här är saker jag gör istället för att koncentrera mig:
- testar nya frisyrer
- äter banan
- plockar med disken
- bäddar sängen
- petar näsan
- kokar och dricker kaffe
- kissar pga mycket kaffe
- uppdaterar blogg
- organiserar texterna istället för att faktiskt läsa dem
- lyssnar på radio om amerikanska valet (hellre allmänbildning än ingen bildning, eller?)
- läser twitter, kollar fb och instagram
- skriver meddelanden m vänner på fb
- dricker mera kaffe med en vän som är på besök en kort stund
Så, av dessa 12 timmar kanske 10 timmar var effektiv tid. Men ändå oerhört mycket tid - är trött på hela masterskiten för tillfället och vill ta en a-kurs, till och med en C-uppsats vore roligare.

När jag inte pluggar

Det var tänkt att jag skulle sitta i Carolina Redivivas läsesal redan klockan 9 idag...
Det började med att jag använde snooze-funktionen för första gången denna termin. Jag kopplade inte att radion som gick igång ville att jag skulle gå upp utan jag fortsatte stänga av den, om och om igen. Så skönt när oväsen försvinner när man sover.
När jag äter frukost har jag mitt pussel bredvid mig som jag sitter och klurar lite på samtidigt. Jag och en vän började lägga det för några veckor sedan. Sedan dess har jag, och vänner, hållit på med det lite då och då.
Den här morgonen fick jag feeling för pusslet och la klart det! Det var från början 1 000 bitar, idag la jag väl kanske de sista 20-30 bitarna. Senare idag ska jag klistra upp det och göra en tavla av det. (Skulle aldrig få för mig att ta isär det och lägga i sin kartong - som jag vet många gör).
Men först ska jag läsa fem vetenskapliga artiklar som berör genusteori inför morgondagens seminarium där den teorin ska diskuteras under tre timmar. Pluggar hemma idag för ovanlighetens skull.

Demokratibegreppet

I tisdags var jag på en föreläsning om Demokrati, med anledning av den nod som jag numera är en del av. Noden heter ”Kultur-Demokrati-Medborgarskap” och föreläsningen handlade om Demokrati. Det var först statsvetaren Elin Bjarnegård som talade i ungefär 30 min och sedan Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk utbildningsminister, idag författare och forskare. Tyckte att denna föreläsning var så inspirerande och matnyttig att jag vill dela med mig av lite. Så här har jag samlat det jag fastnade för, tyckte bäst om, håller med om, var nytt för mig, var mest intressant och så vidare…

Elin Bjarnegård sa saker som att alla tycker om demokrati (så klart) men det är egentligen ingen (forskare) som är överens om vad det egentligen är för någonting. Hon talade främst om svenskarnas syn på demokrati i jämförelse med andra delar av världen. Svenskar tar demokrati för givet till exempel och har en stark tilltro till den. Majoriteten ser inga andra alternativ än demokratiskt styre.

Samtidigt har vår misstro till representanterna (partiledare, riksdagsmän osv) ökat vilket talar lite emot vårt förhållningssätt? Men det kanske är möjligt; att inte tycka om representanterna för någonting som man gillar. Vi skyller ju till exempel på partiet när någonting ”går fel” och inte det politiska systemet – medan man i andra länder ifrågasätter demokratin och inte partierna när något går åt fel håll. Samtidigt som finns det länder där majoriteten hellre sätter matfrågan i centrum i stället för den politiska friheten.

Det finns inget land idag som man kan kalla för ett hundraprocentigt demokratiskt land, inte ens Sverige, inte så länge det finns ojämställdhet mellan kön, etnicitet och underdominerande grupper. En bra demokrati är inte automatiskt lika med jämställt i parlamentet.

Allt det här var nytt för mig och gav en vinkel på frågor som jag inte ens tänkt tanken på. Älskar föreläsningar som verkligen lyfter ens ögon. Ska väl även tillägga att hon hade grafer, statistik och så vidare som kunde bestyrka hennes uttalanden.

Bengt Göransson berättade om saker som man egentligen innerst inne visste, förstod, men som verkligen tåls att upprepas. Som att en av demokratins viktiga grunder är att alla inte kan få som man vill – någon eller några måste sänka sina önskemål. 

Majoriteten bestämmer i en demokrati. Det finns goda men också mindre bra sidor på majoritetsbeslut. Tittar man på historien har majoriteter förtryckt minoriteter, vilket inte är bra. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter. Ett majoritetsbeslut gör inte automatiskt att minoriteten underordnar sig beslutet direkt men ändå får beslutet legitimitet som om alla gjorde det.

10 röstar för att klassens skoltröja ska ha en bild av klassläraren medan 3 stycken röstar för att skoltröjan ska ha en rolig text. Kommer verkligen de tre som röstades ner att direkt tycka om att bära klassläraren på sin tröja – bara för att majoriteten tycker det?

Man talar idag om att Frihet inte längre är det viktiga utan valfrihet är idag det viktiga. Demokrati måste erövras varje dag genom samtal, det handlar också mycket om att tänka – trögheten har ett värde i sig. Demokrati är en tankeprocess och de demokratiska besluten ska vara en konsekvens av just en tankeprocess. 

Han avslutade med att understryka att vi ska våga ifrågasätta demokratin. 

Våga ha starka mål och ha utrymme för misslyckanden – vilket jag anser att man kan applicera på livet i helhet.

Queerteori

Sitter och förbereder min redovisning av en text av Tiina Rosenberg om queera läsningar. Har så mycket jag vill säga och kommentera! Synd att det är tidsbegränsad redovisning, 5-10min, och att mycket faller utanför ramarna av uppgiften...

Ska ge er läsare min utvecklade synvinkel på queerteorin istället. Men inte förrän tidigast onsdag, efter att jag haft redovisningen.

Ikväll kanske jag skriver ner mina tankar från förra veckans föreläsning om demokrati-begreppet av en före detta socialdemokratisk utbildningsminister. Kanske.