Författare: Kerstin Ekman
En skitig, lerig, nedrig och oerhört ”öppen”
bok. Skitig och lerig för att den utspelar sig i en liten by där inga vägar
finns ännu och från ena dagen till den andra bygger den statliga järnvägen en
station där. Stationen gör att många kliver av där och det gynnar affärerna och
ett litet samhälle växer fram. Men det går inte i samma takt som det sanitära,
människorna slänger fortfarande sin avföring utanför farstukvisten och när allt
flera människor rör sig på stigarna och gräsmattorna blir det stora leriga
breda vägar där de klafsar med sina skor. Det är fattigt folk som har dåligt
med mat, det är karlar som super och våldför sig på kvinnorna och pigorna, det
är oäktingar som föds och det är sunkiga ölhak och framförallt oerhört mycket
slit för människorna. Födan kommer inte av sig själv till bordet utan den får
man slita hårt för att få, slita tills svetten lackar och ryggen knäcks trots
att det bara är torr salt sill och möglig potatis som serveras. Upp i
gryningen, kämpa och lägga sig sent om natten. Det är en äcklig bok som gjorde
mig illa till mods.
Med att boken är ”öppen” menar jag att Ekman har ett sätt
att skriva som gör att hon inte skriver ut saker och ting. Det är inte bara att
läsa mellan raderna vilket många författare tjänar på när de låter läsaren göra
det (en läsare vill ju inte känna att författaren dumförklarar en och förklarar
för mycket). Ekman är för extrem åt det hållet och säger i stort sett ingenting
om någonting. Nu har jag fått mig förklarat att det inte är någon karaktär som
står i fokus utan det är naturen som är protagonisten. Det är faktumet att det
kommit järnväg in till det lilla samhället mitt ute i naturen som är den stora
handlingen. Men för min del räcker det inte. Jag vill veta mer. Jag vill ha
utvecklade historier om människorna, jag vill inte läsa om naturens skeenden
under årstiderna utan jag vill lära mig mer om människornas beteenden för det
är det som är det intressanta.
Kan tillägga att den här romanen står på min kurslista i sommarkursen "Ekokritik - naturen och litteraturen", det var inte ett frivilligt val att jag skulle läsa den här.
