torsdag 9 augusti 2012

Alice’s adventures


Titel: Alice's Adventures in Wonderland and Through the Looking Glass
Författare: Lewis Carrol

Jag läste de två romanerna om Alice och hennes äventyr på originalspråket. Den gillade jag oerhört mycket och slukade de båda på cirka två dagar. Det är på ett sätt en barnbok som man kan till exempel läsa upp högt för barn som är lite äldre. Men som vuxen har den ett lager som ett barn inte förstår, man kan dra paralleller till samhälleliga problem och strukturer. Det är ett språk som är nonsens och kul för barn men som för den äldre har en djupare innebörd.


Språket och romanerna tar upp existentiella frågor och filosofiska problem som gör att man funderar lite medan man läser. Det är inte bara kul att en kanin har väst och kollar på klockan eller att Alice krymper och förstoras ideligen. Man ställer sig frågor som hur kan man egentligen veta vem man är? Hur vet jag att jag är jag när jag säger att jag är Martina. Vad menar jag när jag säger jag är Martina.

Det är många absurda detaljer, det är en drömvärld och man vet ju själv hur ens drömmar kan te sig ibland. Man är helt snurrig när man vaknar och samma känsla hade jag när jag läst ut de här böckerna: helt snurrig i huvudet. Jag hade inställningen att jag skulle ta mig igenom den för att det är en klassiker och jag kände att ”man bör ha läst den”, men den var så bra att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut. Kan ni få det när ni läser böcker ibland? Boken är så bra att ni inte kan släppa ifrån er den men ni vill heller aldrig att den ska ta slut? Inte att det är olösta mysterier eller öppna slut utan bara att ni inte känner att ni vill stiga ur världen som ni har fått skildrat framför er, inte vill säga hej då till karaktärerna och lämna deras liv för att stiga ut i er verklighet?

Filmen Alice in Wonderland av Tim Burton är en popularisering av romanen och inte en direkt filmatisering. Med andra ord, filmen utspelar sig när Alice är äldre och återvänder till Wonderland. Romanen har så att säga ”redan utspelat sig”, trots det här har Burton valt att ha med identiska scener och dialoger från romanen. Repliker som Alice sa redan när hon var ett litet barn. Om man gillar romanen gillar man inte filmen för de är två helt skilda berättelser.