Texten vi har läst är från den här boken, utgiven 2002. Det
är en informativ text med få konkreta exempel, texten är i stort sett en enda
redogörelse. På sina ställen tycker jag att den också var upprepande, men
samtidigt återknytande. Det är inte en särskilt högakademiskt skriven text, hon
använder talspråkliga uttryck. Men så är den väl inte tänkt till forskare utan
en bredare publik, den som är intresserad av en queerfeministisk agenda.
I jämförelse med den här texten kan texter om genusteori ses
som lite dammiga tycker jag, att bara dela in i kvinnor och män. Det här tas ju
upp i texter om maskulinitet också, att det inom gruppen män finns flera olika
grupper precis som det finns flera grupper inom kvinnor, men också komma ihåg
att inom den gruppen som inte identifierar sig som varken kvinna eller man kan delas
in i flera grupper. Så det är absolut en användbar teori för att den når alla.
För att mycket kort
sammanfatta och gå igenom texten skriver hon alltså om den queerfeministiska
teorin. Rosenberg lägger vikt på tystnaden, att det som historieskrivningen
inte minns eller vill minnas är minst lika viktigt, ibland viktigare, än det
som historikerna nämnt. Tystnaden är det som lagt homosexualiteten i skymundan
och som har heterosexualiserat historien och kulturen.
Det är någonstans
här som queerteoretiska studier inleder sina queera läsningar: att det är en
heteronormativ kultur men att den inte nödvändigtvis är heterosexuell i sig,
inte heller enhetlig. Hon menar att den heteronormativa kulturen och dess
produkter läcker en queerhet.
Queera läsningar
görs inte bara på icke-heterosexuella verk utan en teoretisk utgångspunkt är
att det queera finns och har alltid funnits i kulturens kärna på samma sätt,
men inte på samma villkor, som det icke-queera.
Rosenberg går sedan
in på den västerländska kanon, som många anser endast består av vita,
heterosexuella europeiska män ur dominerande samhällsgrupper, hon skriver att
den därmed fungerar som en patriarkal och rasistisk maktstruktur som utesluter
kvinnor och minoritetsgrupper. Idag kan man ju säga att kanon börjar förändras
och har förändrats, vilket vi tidigare har läst i andra texter. Den kvinnolitteratur som började framställas
till exempel lyfte fram kvinnliga författare, de hade alltid varit där men man
hade struntat i dem.
Rosenberg nämner
Eve Kosofsky Sedgwick, som anser att den engelskspråkliga litteraturen
strukturerats av den manliga homosocialitetens erotiska triangel, där dess
djupaste struktur alltid utgjorts av manligt samförstånd som i sin tur är
anledningen till den patriarkala kanon. Hon vidareutvecklar det här
resonemanget, jag går inte in på detaljer, men menar bland annat att den
manliga homosexualiteten är ett hot mot den patriarkala kulturen men av den
erotiska triangeln med två män och en kvinna, kan den hållas tillbaka.
Den heterocentriska
tolkningstraditionen har fått mandat på tolkningen medan det queera förpassas
till den negativa kulturhistorien, till glömskan. Alla avvikelser från den
heterocentriska tolkningstraditionens norm definieras som ”alternativa”,
placeras i en minoritetsgrupp.
Med andra ord, det
sker en uteslutning från tolkningsgemenskapen och från den mänskliga
gemenskapen. Hon skriver att kulturen tillhör oss alla men inte på samma
villkor och det är just det här som hon kallar för den heterokulturella dominansen.
Det queera finns
som sagt i ungefär allt och att det queera mer eller mindre delas av alla
människor, alla är vi lite queera. En viktig punkt som jag kan understryka är
att det inte är texterna i sig som hindrat en queer läsning utan att det är den
heterocentriska tolkningstraditionen när den inte erkänt att queer finns vid
sidan om det icke-queera.
Hon talar att de
dominerande är de som framställer sig själva som det allmängiltiga, jag skulle
själv beskriva det som att de skapar normen. Den dominerande gruppens
kulturyttringar betraktas som normala och typiska för människan. Sen finns
minoritetsgrupper, de som ses som de andra, det annorlunda. Men en ökad
synlighet i konsten gällande homosexualitet och homosexuella bidrar till ökad
förståelse, tolerans och attitydändringar gentemot homosexuella.
Det här synsättet
fick upp mina ögon – det tar jag med mig av den här texten – att det queera
finns i alla texter och att inte se det som en vid sidan av. Att queera läsningar
finns att göra på alla verk genom historien, även om det inte uppmärksammats
tidigare. Vilket jag kan läsa in också är en viktig punkt som Rosenberg tar
upp. Men sen ska man ju även komma ihåg att tolkningen bestämmer verket. Det är
betraktaren som bestämmer verket, betraktarens glasögon från tidigare
kulturella, sociala erfarenheter.
Rent teoretiskt känns
det som att teorin skulle fungera, just också för det positivt tänkandet som
genomsyrar texten att den går att applicera på alla verk – så min fråga är väl om ni tycker att teorin
skulle fungera på alla verk. Jag har haft svårt att hitta kritik mot teorin.
