Idag har jag varit på det första teoriseminariet, temat var
Offentlighet och Christine Sarrimo var inbjuden Inför seminariet läste vi Jagets
scen : självframställning i olika medier av Christine
Sarrimo; inledningen och
kapitlet om Ann Heberlein.
Den här gången
tänkte jag inte redogöra vad vi pratade om på seminariet. I stället skriva ner
de tankar som jag fick när jag läste inledningen och kapitlet om Heberlein. (Vi
var inne på många av de här sakerna ändå)
Sarrimo skriver att
det kom en tilltagande verklighetshunger under 90-talet. Det var då
läsaren allt mer ville läsa verklighetsskildringar och sanningen, självbiografierna
och memoarerna. Det här kan man se väldigt starkt idag också.
Men det har blivit
till en diskussion kring hur man ska förstå litteratur där fakta och fiktion
blandas. Till exempel skrev Daniel Sjölin Världens
sista roman, som enligt bibli.se:
”…
handlar om den alkoholiserade författaren och programledaren Daniel Sjölin och
hans likaledes alkoholiserade mamma. Hans mamma har drabbats av alzheimer,
något som raserat hennes verklighetsuppfattning och språk.”
Men författaren har
ju samma namn och samma yrke? Är allting påhittat eller är det en
självbiografi? Hur mycket är från Sjölins riktiga liv?
Bloggerskan Hanna
Widerstedt gick ut i pressen med att allting hon tidigare gjort varit ett
konstprojekt. Det hon skrivit på bloggen, det hon sagt i intervjuer och så hon
betedde sig i Big Brother huset. Vi trodde att vi fått lära känna henne, att
det var hennes sanning, men så var det ett marknadsföringsknep. En påhittad
persona som hon använt i offentligheten och inte hennes sanna jag.
Som konsument/läsare
känner man sig lurad och vill gärna veta från början om en person går ut med
sanningen eller inte. Ett annat exempel är böckerna om Maria som Liza Marklund
skrivit, som konsumenterna (även jag) trodde var sanning och tagit från
verkligheten. Men så var det en skönlitterär roman!
Ann Heberlein
ville med sin bok Jag vill inte dö, jag
vill bara inte leva uppmärksamma att hennes sjukdom, Bipolär sjukdom typ II,
är en livshotande sjukdom och hon ville väcka debatt om bristerna i psykiatrin.
Men, på grund av debatten om vad som är verkligt och inte plus hennes
försvinnande efter bokens utgivning (läsarna och media att hon tagit sitt liv) kom
hennes syfte i skymundan. Det hon skrivit i sin roman blev till verklighet och
hon väckte en debatt kring vem berättarjaget är, personan, författaren,
Heberlein och den riktiga Heberlein i
mediabruset kring och i romanen. Vem är vem? Vem är sanningen?
Lite som att Anna
Odell hade som syfte att uppmärksamma bristerna i psykiatrin, till exempel
angående bältesläggning inom svensk psykiatri. Men det kom i skymundan kring
debatten ”Vad är konst?”. Kan man kalla allting för konst? Att hon bara spelade
psykiskt sjuk för ett konstprojekt. Hennes syfte med projektet försvann i
debatten kring andra frågor.
Till sist skriver Sarrimo
i Jagets scen om hur författare ber
om ursäkt när det privata ska offentliggöras. När man i en underordnad position
vill komma ut med sanningen använder man sig av ursäkter, motiveringar och
förklaringar till sin bekännelse.
Kände att det är
precis som det var för kvinnorna när de för några år sedan intog den litterära
sfären. De använde sig inte bara av pseudonymer utan skrev också
ursäkter till sina verk. Skrev till exempel att det var ett försök till en roman
och inte en ”riktig” roman.
Efter teoriseminariet fick vi en bok. Det är ett undantag att vi får den av forskningsprojektet (Här kan ni läsa mera om projektet) för egentligen ska vi skaffa all litteratur själv. Det kändes som om jag var tillbaka i grundskolan då man fick en bok av sin fröken, den luktade ny, man fick slå in den i inslagningspapper och sätta en klisteretikett med katter på framsidan.Där man skrev "den här boken tillhör Martina. Tallen 2a"
