Mellan 9:15-12 hade vi en diskussion om Postkolonialism i
kursen ”Teori och metod”. Tänkte här kort beskriva vad vi kom fram till.
Européer och amerikaner, västvärlden, koloniserade många
länder förr. Idag finns inga kolonier kvar – kolonierna är självständiga. Uttrycket
”post” står för ”efter”, alltså ”efter-kolonisationen”.
Genombrottet för postkolonialismen inom litteraturvetenskapen
kom runt slutet av 1980-talet, början på 1990-talet. Den ville utmana
universialistiska anspråk som litteraturforskningen tidigare hade framställt,
till exempel att den västerländska kanon har genom tiden fått representera alla
kulturer i världen, man har sagt att den har skildrat den mänskliga
erfarenheten. Men den kanon har ju sin grund av en vit man i Europa. Många som
så att säga hamnar utanför denna västerländska kanon.
Syftet med
Postkolonialistiskt teori:
De länder som varit kolonier ska erövra sin historia, sin ”för-koloniala-historia”
Undersökning av språket, hur har författare färgats av kolonisation
och hur har författare i kolonier utmanat sina omständigheter?
Undersöker den dubbla och instabila identiteten som en
författare i till exempel ett afrikanskt land har – vilken identitet har författaren
som var koloniserad men fick en västerländsk utbildning?
Syftet är slutligen att lyfta fram den rörelse
(interkulturella) som finns mellan europeisk litteratur och den litteratur som
finns i postkolonierna.
Likheter mellan
postkolonialism och feminismen finns det många av. Inte bara likheter i
deras utveckling utan också i tiden rörde de sig liknande, de båda är starkt
ideologiska och politiska. Många anhängare av teorierna är aktivister.
Den här teorin tittade först på hur västvärlden har
framställt det koloniserade länderna i litteraturen, precis som feministisk
litteraturforskning började med att se hur manliga författare skrivit/talat om
kvinnan i sin litteratur.
Sedan började postkolonialisterna titta på hur författare
från kolonierna skrivit och formulerat sig precis som man inledde med
kvinnolitteraturforskning och tittade på hur kvinnor skrivit.
Viktiga namn inom
postkolonialism = Edward W. Said + Homi K. Bhabha + Gayatri Spivak
Kritik mot
postkolonialismen: många av forskarna är etablerade i västerländska
sammanhang, särskilt i prestigefyllda amerikanska universitet, som i grunden
har en västerländsk blick på sitt studiematerial, hur kan de studera litteratur
från postkolonier?
Men å andra sidan, Spivak har till exempel starka kontakter
med sina rötter från Bengal och hon har aktivistiska intressen i sin
verksamhet. Det är vanligt att forskarna har en personlig erfarenhet som öppnat
upp deras intresse, kanske andra generationsinvandrare eller fått en
västerländsk utbildning i en postkoloni. Samtidigt måste man ju in i systemet
för att kunna bryta ner systemet, arbeta från insidan.
Kritik att de västerländska tar koloniernas röst och talar i
deras ställe som ett slags språkrör. Ungefär som västerländska feministerna
kommit till tredje världen för att tala om feminismen de har ”kommit på” till
kvinnorna i tredje världen.
Forskare med ”kolonial erfarenhet” (dvs bakgrund i
icke-västerländska kulturer) har fått någon slags legitimitet i sin kunskap –
jamen den forskaren är ju från Indien, klart att allt hen skriver om indiens
samhälle är sant. Precis som att det
finns en föreställning att en manlig forskare inte kan göra en feministiskt
litteraturforskning på kvinnliga författare – hur ska han förstå hur kvinnorna
i den epoken tänkte?
Sammanfattning är
att så länge man markerar sin position i sin forskning, visar vem man är som
studerar/talar i forskningen så är det okej, visa var man har sin kontext. Det här
gäller all forskning, man ska kunna svara på frågan ”vem är du och komma här
med det här forskningsresultatet som säger si och så?”
Edward W. Said –
viktig för postkolonialismen. Kom ut 1978 med ”Orientalism”. I stort sett
den första som tar upp termen ”den andre” och de föreställningar som finns om ”de
andra”.
När t ex britter skrivit om Indien har de sett ett
kolonialiserat Indien, medan invånarna i Indien har sin bild av sitt hemland –
det finns två olika Indien.
Fruktbar mark för
etniska fördomar i sociala medier kom vi in på i diskussionen. Att idag är
vägarna kortare och sidorna för- och emot syns både lättare och oftare idag. I modemagasin
kan det finnas reportage som säger att i vår är det modernt att ”klä sig
etniskt”, vad är det för föreställningar vi egentligen har om detta etniska
modet?
Viktigt namn i
Postkolonialismen, Bhabha skrev i sin text ”of mimicry and man” att det
finns en kulturell mimikry, det vill säga att koloniserade människor imiterar
kolonisatörer för att strategiskt ”överleva”. Mimikry kommer från biologin och
handlar om att djur försöker efterlikna andra arter eller omgivningen för att
skydda sig mot faror.
I den här texten kommer Bhabha in på att ”den vita rasen har
kulturell och civilisatorisk överlägsenhet”. Den koloniserade känner sig aldrig
som kolonisatörens like, vit men ändå inte. Precis som kvinnan kan känna sig
som människa men ändå inte. Att alltid jämföras med överordnande makten:
kolonisatören (eller mannen).
Ska det västerländska
suddas ut i postkolonierna? Är dagens projekt att ta bort alla
västerländska influenser och bli till ett slags ur-samhälle, så som det var
innan koloniseringen? Är det önskvärt att ta bort de västerländska influenserna
och påverkningarna? Vad händer då med den modernisering som kolonialmakten
införde? Ska ländernas ur-historia försöka fås fram för att skapa en ny
identiet, utan västerländsk påverkan?
Postkolonialismen
idag
Vi spånade kring vad man kan applicera postkolonialismen på
idag.
En av våra idéer var t ex att Thailand lite har blivit en
svensk koloni och att vi har byggt oss en föreställning av Thailand som är en
förskönad bild och inte verkligheten. Hur många som reser till Thailand vet om
landets styre, vet om demonstrationerna som inte var för så länge sedan, vet om
det är en kung eller en regering eller en diktator som styr landet? Vad har
svenskar för bild av thailändare när de reser dit, och mer intressant – vad har
thailändare för bild av svenskar som kommer ner och försvenskar deras kultur?
Det måste inte finnas en kolonial relation för att man ska
kunna utföra en postkolonial studie. Bland annat kan man använda sig av
begreppet ”den andre” i andra sammahang.
Vi kom in på den svenska
självbilden. Svenskar har länge, och i viss mån fortfarande, sett sig som
de snälla i historien, t ex neutralitetspolitik under världskrigen osv. Detta
har gjort oss blinda för tydliga tendenser och vår präktighet gör oss blinda.
Får inte glömma att Sverige har varit kolonisatör och att
svenskar genomförde en hel del missionsarbete i andra länder genom åren;
tvingat på andra kulturer vår religion.
