Författare: Anna Gavalda
En väldigt förutsägbar och platt roman som inte tillförde
någonting nytt för mig. Jag har läst liknande romaner många gånger tidigare och
har sett handlingen på film ännu flera gånger. Det är en motstridig
kärlekshistoria mellan en kvinna och en man. Man vet att de kommer att bli kära
i varandra. Det är till och med en scen på en tågstation, ni vet det klassiska:
en gråter på perrongen när den andra har åkt iväg, tåget brummar iväg. Det
visar sig sedan att den andra personen inte alls åkt iväg utan ångra sig i
sista sekund. Det är även klyschan med att de tävlar om vem som mår mest dåligt:
”om jag berättar min livshistoria och öppnar mig kommer du inte tycka om mig
längre” och så vidare, vi har hört det förut.
Men ändå läste jag ut den. Den hade någonting trots allt,
någonting som jag inte kan sätta fingret på. Kanske var det birollerna och
deras fina personlighetsbeskrivningar av Gavalda. Kanske de fint beskrivna
miljöerna med alla detaljer. Eller att det var ett lätt språk att läsa som var
svårt att lägga ifrån sig. Eller, kan det vara så enkelt att jag bara ville
fortsätta läsa för jag väntade på att slutet skulle överraska mig och inte alls
vara lika förutsägbart som resten av romanen?
Fast om jag ska vara ärlig mot mig själv och mot er. Jag läste ut den bara för att det var den enda boken jag hade med mig när jag åkte bil till Danmark i fyra dagar.
