Mysteriet Ekokritik

Jag har inte hunnit läsa så mycket på sistone för jag har skrivit på en examination, tenta, slutuppgift, hemskrivning... kärt barn har många namn. Kursen var Ekokritik - naturen och litteraturen. Den första frågan var "Vad är ekokritik?" och är samma fråga som jag oftast får när jag säger att jag läser den kursen. Därför klistrar jag in min text här så får ni som inte orkar googla svaret här. (Hoppas inte min lärare underkänner mig för alla träffar urkund lär hitta eftersom det är den identiska texten...!)

År 1962 publicerade Rachel Carson sin roman Silent Spring som uppmärksammade den effekt som DDT och andra kemikalier haft på naturen. Människan fick veta att hon står ansvarig för de klimat- och miljöförändringar som sker på jorden idag vilket genererades till ett stort intresse för människans relation till sin omgivning; i olika medier och i den offentliga debatten samt i litteraturvetenskapen. Ekokritiken växte fram tack vare detta intresse för naturen och människans medvetna roll i klimatförändringarna.

Ekokritik är studiet av relationen mellan litteraturen och naturen. Vad finns det att upptäcka i litteraturen som behandlar ämnena natur och miljö? Vad finns att hitta i litteraturen om den ekologiska problematiken? Vad kan vi lära oss i litteraturen om motsättningen mellan människan och hennes omvärld, kulturen och naturen? Det är frågor som ekokritikern ställer till litteraturen men på senare år även medier som film, TV serietidningar med mera. Det är ett tvärvetenskapligt perspektiv som innefattar både human- och naturvetenskap. Det krävs både kulturella som vetenskapliga termer i analysen av miljöproblem eftersom det är både resultatet av interaktionen mellan ekologisk kännedom av naturen som påverkan av kulturer. Utmaningen för ekokritiker är enligt Greg Garrard att ständigt påminna sig om att naturen alltid är på ett sätt kulturellt konstruerad samtidigt som naturen existerar som ett faktum. Naturen är både objektet och källan till ekokritikerns diskurs.

Pastoralen är en ständigt återkommande trop inom ekokritiken och är en slags herdedikt. Dikten gestaltar ”drömmen om en jungfrulig landsbygd” där människor från industrialiserade storstäder kan hämta ny energi. Garrard vill påstå att redan de gamla grekerna längtade efter den lugna landsbygden. Apokalyps är ett annat återkommande ord inom ekokritiken, många talar och ger bilden av att den yttersta dagen är nära för mänskligheten och naturen på grund av just miljöförstörelser.

År 1996 utger Cheryll Glotfelty och Harold Fromms sin antologi The Ecocriticism Reader som var en introduktion till det ekokritiska fältet med ett samlat svar på frågan: vad är ekokritik? Med antologin fick ekokritiken ett genombrott i den akademiska världen. Görlin har delat in ekokritiken i två perioder där den här antologin står som mittenpelare mellan perioderna.

Första vågen har främst naturessän som undersökningsmaterial, där romanen Walden av Henry David Thoreau var stilbildande. Man satte människan och naturen bredvid varandra och får influenser från naturvetenskapen. Den andra vågen sätter inte en lika skarp gräns mellan kultur och naturvetenskap, de står ”i ett cirkulärt förhållande där båda parter påverkar varandra”. Andra vågen tror inte att naturen i framtiden kan återuppstå till ett tillstånd där människans påverkan har suddats ut och där människan lever sida vid sida med ”icke-människor” i stället för högst upp i en hierarki som hon gör idag. Det förklarar de med att den naturliga miljön som finns idag är allt för sammanflätad med människans skapade miljö.

Ekokritiken har i vår tid börjat intressera sig för den konstruerade miljön och hur den påverkar olika sociala grupper. Exempelvis studeras djurparker, köpcentrum och arkitektur som konstruerade miljöer, med andra ord studeras kulturella processer och produkter där natur och kultur står sida vid sida om varandra.

Med tidens gång utvecklades begreppet till olika perspektiv, med andra ord är inte ekokritiken en enhetlighet som förstår och förklarar miljökrisen på ett sätt. De olika inriktningarna kommer med egna politiska lösningar på miljökrisen. Garrard, som har valt att kalla de för ”positions”, delar in dem i: Cornucopia, Ekologism, Djupekologin, Ekofeminism, Socialekologi, Ekomarxism samt Heideggeriansk ekofilosofi.

Bridget Jones's Diary

Titel: Bridget Jones's Diary
Författare: Helen Fielding

Idag läste jag ut den här boken för andra gången denna sommar. Den ingår i ena sommarkursen och läraren amser att det är en popularisering av Pride and Prejudice. Mycket möjligt att det är så. Killen som hon blir kär i heter Darcy i efternamn. Hon är ihop med en annan kille, Daniel, först som ljuger om varför han är osams med Darcy. Det är inte Darcy som är den elaka utan det är Daniel. Men det fattar vem som helst som läser den här boken, vem säger ens till sin flickvän att han har kommit på vilken diet som hon ska gå på? Som inte vill göra annat varma sommardagar än sitta och kolla på Cricket med fördragna gardiner samtidigt som han har sin hand i hennes bh…

Det går fort att läsa den här boken, började igår och läste som sagt ut den idag. Den som inte gillar ”pretentiösa” romaner kan läsa den här. Den är även enkel på så sätt att den är skriven i korta dagboksinlägg, man kan lägga ifrån sig den och fortsätta senare. En i kursen tycker att det är ett anpassat språk till en alltmer stressad läsarkrets som inte hinner läsa idag, men nog finns det väl folk som tar sig tid till att läsa romaner? Jag läste den på engelska och rekomenderar att läsa den på det språket också, det är roligare att läsa att hon ska ta en fag eller att män är fuckwittage än tråkiga svenskan.

Tillbaka till det här med att det ska vara en modern version av kärleken mellan Elizabeth och Mr Darcy från Pride and Prejudice. Hon är lat, självkritisk och oroar sig hela tiden för vad andra ska tycka om henne, försöker leva upp till andras och samhällets förväntingar – tvärtemot från Elizabeth Bennet. Men på ett sätt är hon älskvärd och man känner igen sig själv i henne på många plan. Darcy å andra sidan är väldigt bossig med henne, hade det varit i verkligheten hade hon tryckts ner av honom så småningom tills hon inte hade någon självkänsla alls och han hade dumpat henne för någon yngre. Han är inte alls den romantiska gentlemannen som den riktiga Darcy är.

Filmatiseringen är väldigt bra och kan se den flera gånger om. Det är dock mycket som filmen inte tar med från boken likväl som den har lagt till många episoder. Filmens fokus är mest på kärleken och huruvida hon ska välja Daniel eller Mark. Romanen är mer om hennes karriär, hennes föräldrars bekymmer och hennes vänrelationer. 

Den gamle och havet

Titel: Den gamle och havet (The old man and the sea)
Författare:Ernest Hemingway

När jag hälsade på min mormor i somras fick jag plocka med mig hur många böcker jag ville (drömmen!). Tog med mig en hel kasse, förutom en bok av Kafka, Simone de Beauvoirs memoarer och en bok med Shakespeares samlade verk fann jag denna. Gjorde brända mandlar en dag och började läsa.

Det är första gången som jag läser någonting av Hemingway. Jag gillar språket men det känns orättvist mot honom att säga det eftersom jag läser den på svenska och inte originalspråket. Romanen har en stämpel som säger "Bergslagsskolan Bibliotek Karlskoga"? Är det min morfar som har glömt att lämna tillbaka den eller vad är historien bakom den? Var har boken varit innan den hamnade hos mig i Uppsala?

Satt ute på balkongen en stund i solen efter frukost. Läste ut den här lilla boken, det var soligt och termometern visade på 29 grader. Det gav känsla till berättelsen då den utspelar sig på öppet hav utanför Havannas kust. 

Det är en gammal man som inte haft fiskelycka på flera dagar tills han en dag får den största svärdfisken han någosin varit med om. I flera dagar drar fisken iväg med honom och med båten, kroken sitter fast i fiskens mun och mannen håller ett stadigt grepp om fiskelinan. Det är i stort sett det som novellen handlar om: en dragkamp mellan en man och en fisk - vem ska ge upp först? Häpnade över hur Hemingway kunde skriva så mycket och så detaljerat om det här som inte är så mycket, det är inte så mycket som egentligen händer. Men jag gillade att läsa den ändå.

Tillsammans är man mindre ensam

Titel: Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout)
Författare: Anna Gavalda

En väldigt förutsägbar och platt roman som inte tillförde någonting nytt för mig. Jag har läst liknande romaner många gånger tidigare och har sett handlingen på film ännu flera gånger. Det är en motstridig kärlekshistoria mellan en kvinna och en man. Man vet att de kommer att bli kära i varandra. Det är till och med en scen på en tågstation, ni vet det klassiska: en gråter på perrongen när den andra har åkt iväg, tåget brummar iväg. Det visar sig sedan att den andra personen inte alls åkt iväg utan ångra sig i sista sekund. Det är även klyschan med att de tävlar om vem som mår mest dåligt: ”om jag berättar min livshistoria och öppnar mig kommer du inte tycka om mig längre” och så vidare, vi har hört det förut.

Men ändå läste jag ut den. Den hade någonting trots allt, någonting som jag inte kan sätta fingret på. Kanske var det birollerna och deras fina personlighetsbeskrivningar av Gavalda. Kanske de fint beskrivna miljöerna med alla detaljer. Eller att det var ett lätt språk att läsa som var svårt att lägga ifrån sig. Eller, kan det vara så enkelt att jag bara ville fortsätta läsa för jag väntade på att slutet skulle överraska mig och inte alls vara lika förutsägbart som resten av romanen? 

Fast om jag ska vara ärlig mot mig själv och mot er. Jag läste ut den bara för att det var den enda boken jag hade med mig när jag åkte bil till Danmark i fyra dagar.

Mor gifter sig

Titel: Mor Gifter Sig
Författare: Moa Martinson

Det här måste vara den bok som jag kan utan och innan. Jag skrev min C-uppsats om den här romanen. Läste en version från 1936, sidorna höll på att ramla isär när jag bläddrade, och jämförde med en TV-serie från 1979. Jag kan i stort sett alla händelser, vilka repliker de säger och hur rummen beskrivs. Men jag har långt ifrån tröttnat på den. Kan läsa den igen och igen.

Gillar den för att protagonisten Mia inte bara är en stark och självständig ung flicka utan ironin och humorn som Martinsons språk är fullt av. Det finns många oslagbara dialoger mellan till exempel mor Hedvig och styvfar Albert när han kommer hem gravt alkoholiserad. Det är kvinnorna som har makten i hushållet och männen får infinna sig i det.

Om man vill läsa om Sverige vid sekelskiftet 1800-1900 är det här absolut en roman man ska läsa. Martinson beskriver hur det är att vara proletärfamilj, både i industristaden Norrköping men också ute på landet. Det är en gedigen samhällsskildring med många lager: alkoholism, feminism, självständighet, industrialism med mera. Men naturligtvis kan den också bara läsas som en rolig roman som behandlar en mor och dotter relation när inte många mynt rullar över köksbordet.

Jag hade min bärbara dator framför mig med anteckningar från den lästa romanen och framför mig datorskärmen på Carolina Rediviva i Uppsala i stort sett varje dag vårtterminen 2012. Hade beställt hem TV-serien från ett mediebibliotek i Stockholm. Medierummet på Carolina var det kallaste rummet jag någonsin varit med om - det var där jag mötte våren. Men efter många timmar kom det till slut fram en godkänd -> C-uppsats

Häxringarna

Titel: Häxringarna
Författare: Kerstin Ekman

En skitig, lerig, nedrig och oerhört ”öppen” bok. Skitig och lerig för att den utspelar sig i en liten by där inga vägar finns ännu och från ena dagen till den andra bygger den statliga järnvägen en station där. Stationen gör att många kliver av där och det gynnar affärerna och ett litet samhälle växer fram. Men det går inte i samma takt som det sanitära, människorna slänger fortfarande sin avföring utanför farstukvisten och när allt flera människor rör sig på stigarna och gräsmattorna blir det stora leriga breda vägar där de klafsar med sina skor. Det är fattigt folk som har dåligt med mat, det är karlar som super och våldför sig på kvinnorna och pigorna, det är oäktingar som föds och det är sunkiga ölhak och framförallt oerhört mycket slit för människorna. Födan kommer inte av sig själv till bordet utan den får man slita hårt för att få, slita tills svetten lackar och ryggen knäcks trots att det bara är torr salt sill och möglig potatis som serveras. Upp i gryningen, kämpa och lägga sig sent om natten. Det är en äcklig bok som gjorde mig illa till mods.

Med att boken är ”öppen” menar jag att Ekman har ett sätt att skriva som gör att hon inte skriver ut saker och ting. Det är inte bara att läsa mellan raderna vilket många författare tjänar på när de låter läsaren göra det (en läsare vill ju inte känna att författaren dumförklarar en och förklarar för mycket). Ekman är för extrem åt det hållet och säger i stort sett ingenting om någonting. Nu har jag fått mig förklarat att det inte är någon karaktär som står i fokus utan det är naturen som är protagonisten. Det är faktumet att det kommit järnväg in till det lilla samhället mitt ute i naturen som är den stora handlingen. Men för min del räcker det inte. Jag vill veta mer. Jag vill ha utvecklade historier om människorna, jag vill inte läsa om naturens skeenden under årstiderna utan jag vill lära mig mer om människornas beteenden för det är det som är det intressanta.

Kan tillägga att den här romanen står på min kurslista i sommarkursen "Ekokritik - naturen och litteraturen", det var inte ett frivilligt val att jag skulle läsa den här.

Alice’s adventures

Titel: Alice's Adventures in Wonderland and Through the Looking Glass

Författare: Lewis Carrol

Jag läste de två romanerna om Alice och hennes äventyr på originalspråket. Den gillade jag oerhört mycket och slukade de båda på cirka två dagar. Det är på ett sätt en barnbok som man kan till exempel läsa upp högt för barn som är lite äldre. Men som vuxen har den ett lager som ett barn inte förstår, man kan dra paralleller till samhälleliga problem och strukturer. Det är ett språk som är nonsens och kul för barn men som för den äldre har en djupare innebörd.

Språket och romanerna tar upp existentiella frågor och filosofiska problem som gör att man funderar lite medan man läser. Det är inte bara kul att en kanin har väst och kollar på klockan eller att Alice krymper och förstoras ideligen. Man ställer sig frågor som hur kan man egentligen veta vem man är? Hur vet jag att jag är jag när jag säger att jag är Martina. Vad menar jag när jag säger jag är Martina.

Det är många absurda detaljer, det är en drömvärld och man vet ju själv hur ens drömmar kan te sig ibland. Man är helt snurrig när man vaknar och samma känsla hade jag när jag läst ut de här böckerna: helt snurrig i huvudet. Jag hade inställningen att jag skulle ta mig igenom den för att det är en klassiker och jag kände att ”man bör ha läst den”, men den var så bra att jag verkligen inte ville att den skulle ta slut. Kan ni få det när ni läser böcker ibland? Boken är så bra att ni inte kan släppa ifrån er den men ni vill heller aldrig att den ska ta slut? Inte att det är olösta mysterier eller öppna slut utan bara att ni inte känner att ni vill stiga ur världen som ni har fått skildrat framför er, inte vill säga hej då till karaktärerna och lämna deras liv för att stiga ut i er verklighet?

Filmen Alice in Wonderland av Tim Burton är en popularisering av romanen och inte en direkt filmatisering. Med andra ord, filmen utspelar sig när Alice är äldre och återvänder till Wonderland. Romanen har så att säga ”redan utspelat sig”, trots det här har Burton valt att ha med identiska scener och dialoger från romanen. Repliker som Alice sa redan när hon var ett litet barn. Om man gillar romanen gillar man inte filmen för de är två helt skilda berättelser.   

Stolthet och fördom och zombies

Titel: Pride and Prejudice and Zombies: The classic Regency Romance-Now with Ultraviolent Zombie Mayhem

Författare: Seth Grahame-Smith (Jane Austen)

Det är i stort sett exakt samma handling som Jane Austens original men med tillägget att Longbourn, Netherfield, Rosings och de andra godsen är hemsökta av zombies. Hela England är drabbade av de köttätande varelserna.

Skillnaderna mellan de två romanerna är att det är ett lättare språk, vilket inte bara hänger ihop med att jag läser den på svenska och den andra läste jag på engelska. Författaren skriver med uttryck och dialoger som är från idag.

I originalet ”roar” sig systrarna Bennet med diverse handarbeten utöver sitt skvallrande och brevskrivande. Lady Catherine de Bourgh tillrättavisar Elizabeth för att hon inte övar på sitt pianospelande och Elizabeth har en het debatt med Mr Darcy om kvinnor och diverse färdigheter. Det handlar inte om en kvinna som kan laga mat, städa och så vidare eftersom de har hushållerskor. Det handlar om en kvinna som kan konversera, brodera, planera måltider och bjudningar samt vara behaglig för sin make. Allt det förväntas en kvinna ha i Jane Austens roman.

I en värld där zombies har härjat, lemlästat och tagit många liv under flera decennier krävs det av en kvinna att hon behärskar dödliga tekniker. Systrarna Bennet har lärt sig att döda och försvara sig mot zombies av munkar i ett tempel i Kina. De har lärt sig att med svärd skära upp zombies huvuden, ta ut inälvorna och strypa de med tarmarna eller hugga av inte bara en arm utan ett ben och ett huvud på samma gång innan de tar nästa. De har lärt sig att slåss över brinnande eldar, inte bara gå på händer undan balanserna hela sin kropp på sin hand och slutligen balansera hela sin kropp på en fingerspets. Systrarna Bennet är i originalet berömda för att vara fem ogifta mycket vackra kvinnor som många ungkarlar vill gifta sig med. I den här romanen är de även berömda för att ha dödat flera zombies än många andra.

Som tur är har Zombieversionen inte tagit bort eller ändrat den bild som Austen målade upp av Mr Darcy. Han är sig lik. I övrigt är de flesta karaktärer sig lika, de reagerar på samma sätt i händelseförloppen som är i stort sett desamma genom hela romanen.

Pride and Prejudice

Titel: Pride and Prejudice

Författare: Jane Austen

Utgivningsår: 1813

Jag gillar Austen framförallt för den manliga protagonisten Mr Darcy. Det är en man som man hyser respekt för, som man blir intresserad av och som man vet (och hoppas på) att hon kommer att bli förälskad i. Detta trots att han framställs som arrogant, näsvis, stolt, otrevlig, snofsig och så vidare. Bara det att han förolämpar Elizabeth första kvällen de träffas. Men sympatierna för honom försvinner på något sätt inte, man gillar honom, han är den mystiska mannen i hörnet och man väntar bara på när Elisabeth ska inse att de är som gjorda för varandra.

Austen framställer starka, självständiga och intelligenta kvinnor som tänker själva och som har åsikter. Det är inte bara Elisabeth Bennet, protagonisten, som beskrivs så utan många andra av de kvinnliga karaktärerna. De tar plats och de styr över många av männen, starkt exempel är systrarna Bingley men mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket av handlingen.

Stolthet och Fördom var en aning seg att ta sig igenom. Det var en del partier som jag bara ögnade igenom för att komma till partier där saker händer, många partier är långa utläggningar om karaktärernas tankar och funderingar, särskilt Elizabeths. Det kunde bli lite för mycket för min del. Men jag är glad att jag läste den på engelska så att jag fick Austens originalformuleringar. De rappa replikerna mellan Elisabeth och Mr Darcy när de kivas med varandra är oslagbara på den gamla engelskan, särskilt då de ska vara artiga och vältaliga inför varandra på samma gång.

Jag rekommenderar att se filmatiseringen från 2005 med en nypa salt, den utelämnar en hel del detaljer som i mina ögon är viktiga för händelseförloppen och skeenden. Det är en fin film och bör ses som en modernisering av stoffet. Den filmatisering som däremot är oerhört värd att se är serien med samma namn som BBC lät göra 1995. Där är det skådespelare som är precis som Austen beskrivit de, många repliker som är identiska med romanen och Colin Firth som Mr Darcy är oslagbar. 

Lite av min litteratursyn

Jag vill inte bli bibliotekarie och jag vill inte bedriva bokcirklar. Jag är inte intresserad av enskilda romaner och enskilda författare utan är intresserad av större perspektiv än så. Jag diskuterar hellre frågor som: vad är litteratur, vad fyller den för funktion, hur fungerar den, vad representerar den, vad får människor att producera och konsumera litteratur, varför tar sig litteraturen de former den tar sig? Jag ser litteraturen mer som en artefakt och en funktion hos den mänskliga naturen. Vi har varit en skrivande art i flera årtusenden och vi har berättat sagor för varandra i flera tusen år längre bak i tiden. Det här kan vara en av anledningarna till varför jag har svårt att på rak arm ge boktips när någon frågar.

Boktips?

Många frågar mig som en följdfråga när jag berättar att jag läser litteraturvetenskap: har du något boktips? Jag kan ge tips på det här sättet med en blogg och skriva vilka romaner jag tycker är bra och vilka jag senast har läst. Men då ska ni inte utgå från att ni kommer att tycka samma sak. Böcker är mer levande än så. Vi läser på olika sätt. Vad vi tycker om en bok vi läser beror på vad vi har läst tidigare, vad vi har varit med om i våra liv, vilket samhälle vi lever i och blivit influerat med mera… Det är helt enkelt annorlunda från person till person. Jag kan inte ge någon ett tips som lever upp till förväntningar. Säger jag att Stolthet och Fördom är hittills den bästa boken som jag har läst den här sommaren kommer det möjligtvis inte vara det för dig också. 

I valet om vilken bok man ska läsa: Man kan få tips från vänner, familj, tidningsrecensioner, reklam, boken låg och skräpade hos mormor, följde med i senaste numret av en tidning… Det är helt okej att välja bok efter omslaget, titeln eller texten på baksidan. Man kan även välja bok efter att författaren ser bra ut, är sexig, det är okej.

Om boken inte är bra: sluta läs och ta upp en annan. Jag säger inte vilka böcker man ska läsa och inte ska läsa. Många pratar om finlitteratur och skräplitteratur, för mig är det ett väldigt uttjatat ämne om huruvida en bok är fin eller skräp. Läs vad ni vill!