Fredagskänslan

När jag kom hem idag klockan 19 kände jag mig såhär...



Det var efter en jobbig dag rent själsligt (terapi), rent koncentrationsmässigt (skrev en dålig 3-4 sidor lång text som avgör om jag får G eller IG på en kurs) och sen också jobbigt rent fysiskt (tränade på gymmet).

Straff för skolkaren

Vad jag hade framför mig idag.

För några veckor sedan skolkade jag från ett dubbelseminarium i kursen Det modernistiska projektet eftersom tiden körde ihop sig och livet kom i mellan. Jag skickade heller inte in ett problematiserande referat på 1-2 sidor, som vi alltid gör inför varje seminarium. Visste att jag någon gång skulle bli tvungen att skriva en ersättningsuppgift för det. Igår fick jag reda på att betygen sätts imorgon. Vilket betyder att min ersättningsuppgift för missade seminarium och ej inlämnat PM ska in senast imorgon, verkligheten kom ikapp mig... problematiserande referat på 3-4 sidor av texter som jag fram tills i morse aldrig ens tittat åt... synden straffar sig själv. 

Koncentrerad student

Men skam den som ger sig, idag satt jag hemma och läste civilisations- och kulturkritiker från 1900-talet. Det var Strindberg, Norström, Lidman, Rydberg... sen några sekundärtexter. Skrev lite vettiga anteckningar. 3-4 sidor får jag nog ihop tills imorgon. Annars blir konsekvenserna så tråkiga.

Jag peppade mig själv med nybakta kakor.

Enchilada

Jag lagade mina första Enchiladas igår. Fyllde med kyckling och tomatsås. Det blev jättegott! Lite kladdigt att göra och svårt att lägga upp snyggt, som ni ser, men smaken och mättnaden är ju det som räknas! Längtar till lunch så jag kan värma matlåda med det som blev över.

The Giant Mechanical Man - Filmtips

The Giant Mechanical Man är en film som jag rekommenderar er att se.

Det är Pam från amerikanska The Office, Jenna Fischer, som spelar huvudrollen Janice. Hon får sparken från sitt jobb, klarar inte av att betala hyran och får flytta in till sin syster. Livets botten. Hon vet inte vad hon håller på med i livet, vad hon ska göra och vad hon vill. Vilket jag för tillfället känner igen mig i.

Hon träffar Tim som spelas av Chris Messina. Han har precis blivit dumpad av sin flickvän. Hans levebröd är att maskera sig till The Giant Mechanical Man. Med den identiteten vill han förmedla ett viktigt budskap till de människor som går runt i livet per automatik, alienerade och rent mekaniskt: att de inte är fel på dem. Att det är okej att inte veta vad man vill vara och vem man vill bli. Att det inte är de som är galna utan att det är livet som är galet. Känslor som han själv bär inom sig.



Jag gillar att filmen tog upp just det ämnet eftersom jag på sistone funderat mycket på vad jag egentligen gör med livet. Rent utbildningsmässigt vill säga. Tidigare inlägg har handlat om hur jag tänker kring att jag läser master litteraturvetenskap, att jag inte har någon jobberfarenhet och att jag länge trott att det ordnar sig ändå. Jag får väldigt ofta frågan Vad blir du av det då? när jag berättar vad jag pluggar. Jag brukar antingen rabbla upp olika yrken, att jag vill jobba inom bokförlag eller så brukar jag skämtsamt säga att jag blir bildad/smart eller liknande. Den ärliga sanningen är att jag inte vet vad jag kommer att bli. Idag vet jag inte ens när jag är färdig med min master och om jag är färdigutbildad efter det. Jag har olika dörrar som jag kan öppna men jag vet inte vilken jag kommer att ta. Så det kändes bra att se en film som visar att man behöver inte alltid veta vad man gör med livet hela tiden.

Spoileralert. Däremot tappade filmen i pluspoäng hos mig när de började visa vad lösningen är.
Filmen vill mena att om man känner sig vilsen i livet krävs det bara en person i sitt liv så ordnar det upp sig. Om du känner dig ensam - you're not the only one. Jag hade hellre sett ett slut som mer fokuserade på att det faktiskt var Janice som ordnade upp sitt eget liv och inte att allt som krävdes var att en man blev kär i henne, allt hon behövde var en kärleksrelation. Ville ha mer fokus på att hon faktiskt sa ifrån till sin syster som försökte kontrollera henne och att hon sa till sin chef att hon ville ha befordran. Inte att det var tack vare kärleken från Tim som gjorde att hon fick styrkan till att förändra sitt liv. (Eller kanske andra tolkar det som att det var tack vare som hon styrde upp sitt liv som hon kunde tillåta sig själv att öppna upp och bli kär?)

Det är väl det här som är nackdelen med filmer idag, att det alltid ska vara lyckliga kärleksslut. Att det ger oss bilden att det är inte vi själva som kan förändra våra liv utan det är rätt man som förändrar våra liv. Jag är så less på den stereotypa bilden. Jag blev väldigt glad när jag såg filmen Brave som (jag tror) är den första filmen av Disney där huvudhandlingen inte kretsar kring huvudrollens och hennes jakt på sin prins för att tack vare honom leva lycklig i alla sina dar.Utan handlar faktiskt om självförverkligande och att få vara den hon vill vara. Ett budskap som jag saknar i många filmer. Tidigare idag såg jag Princess and the frog och där slåss hon mellan att ordna upp sin restaurang helt själv eller att tillåta sig ta emot hans pengar. Det slutar lyckligtvis med att hon ordnar upp det med sin restaurang med sina egna förtjänade pengar men att hon fick sin prins som hon ska leva lycklig med i alla sina dagar var inte borttaget. Varför kan inte kvinnor leva lyckliga i alla sina egna dagar på egen hand. Varför ska deras lycka vara beroende av en annan man? Inte konstigt att vårat samhälle med stereotypa könsroller ser ut som de gör: filmen speglar samhället och samhället inspirerar filmmakarna.

Helgens maskerad

Jag firade en väns födelsedag i lördags. Det var maskerad med tema Djur och jag var utklädd till panda. Det fanns även fåglar, giraff, kanin, Ninja Turtle med flera. Väldigt rolig kväll!

Såhär såg jag ut när jag var panda.

Värdinnan bjöd på allt detta gott.

Mumsigt!

Medan jag njöt av ostbågarna:

- Gud vad gott det här är, jag skulle lätt kunna äta upp hela skålen.

Sånt som man brukar dra till med när mat är otroligt gott! En-två vänner utmanar mig:

- Du får 100 spänn om du lyckas.

Jag antog utmaningen (såklart, eftersom jag är fattig student) och fortsatte att äta men misslyckades. Klarade bara halva skålen.

- Friskt vågat - hälften vunnit!

Jag gillar att tävla i mat.



Vilket jag gjorde större delen av den helgen. Trots att jag var ute på fredagen i Stockholm, hemmafest på lördagen och korridorsfest på söndagen. Jag tror att jag kollade TV över 15 timmar, utan att överdriva, hemma hos föräldrarna.

The Knife - A tooth for an eye

Och här kommer ett till klipp från vårt kära youtube. Jag postar den här videon för att jag gillar allt i den och allt som finns i låten. På sistone har jag som ni sett varit på olika föreläsningar där maktstrukturer, homosocialiteten och patriarkat berörts. Jag gillar The Knife för att de har vettiga åsikter. Gillar när artister och konstnärer "utnyttjar" den plats i media de får genom sin konst till att uppmärksamma vettiga frågor och åsikter.

Jag har för övrigt några inlägg på lager.
Ett som handlar om den artikel jag läste igår som Li Bennich-Björkman skrivit för några år sedan som handlar om populärkulturens makt och medborgarrollens förändring.
Ett inlägg som ska handla om och redovisa för den diskussion vi i noden hade med anledning av Bennich-Björkmans besök. Där vi inte var inne på hennes artikel utan andra frågor.
Sen ytterligare ett kommande inlägg om dagens föreläsning jag var på som hette "Men... vad blir du av det då?" där Humanioras "nytta" och humanisternas ställning på arbetsmarknaden togs upp, frågor som är helt klart relevanta för mig som just nu är i början av slutet på min utbildning. Mitt kommande arbetsliv finns alldeles runt knuten.

Men det kommer så småningom. Just nu läser jag ikapp olika bloggar och läser på vad debatten kring Josefsson/Gubbslem/Sveland egentligen handlar om. En blogg jag kan tipsa om är den som Nina Åkestam har, det är en blogg som jag själv precis upptäckt. Hon har till exempel gjort en recension av Maria Svelands bok Hatet - en bok om antifeminism.

Kvinna till kvinna del 4 av 4 Anna Wahl

Fredagen den 8 mars var jag inbjuden av min syster till Stockholm och Polstjärnan nära Odenplan. Det var organisationen Kvinna till kvinna som hade bjudit in olika föreläsare med anledning av den internationella kvinnodagen. Ni känner kanske igen organisationen genom det här projektet, dubbelpepp.se, där kända personer delar med sig av olika historier, till exempel berättar bloggaren niotillfem hur hon förlorade oskulden.  Alexandra Pascalidou var konferencier.

För att inte ett inlägg ska vara allt för långt har jag gjort de till fyra stycken, en för varje föreläsare.

De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2. Carin Götblad
3. Karin Lekberg

Sist ut var Anna Wahl, hon är professor i Genus, organisation och ledning vid industriell ekonomi och ekonomi vid KTH. Inom några veckor kommer ny forskning i ämnet som heter Män har varit här längst och i hennes föreläsning fick vi ta del av den. 

Den kommer att handla om könsstrukturer i organisationer. Om könsmarkering (det att skilja mellan kvinnoyrken och mansyrken) och vad det ger för konsekvenser. Hur makten är fördelad i olika organisationer, till exempel informell maktfördelning. 

Allt är inte struktur utan även kultur. Hur ska en vara på arbetsplatsen? Språk, beteende, kläder skiljer sig mellan de olika anställda och symboliserar olika saker beroende på vem som utför det. En kvinna som har på sig ett visst klädesplagg får inte samma värdering som om en man skulle ha samma klädesplagg. Här ingår även frågan Vem får skoja om vad? Då särskilt sexistiska skämt, finns det en skillnad på vem som får fälla sexistiska kommentarer och vem som inte får? 

Hon menade att vi måste bryta den homosociala mentaliteten. Få de unga männen att öppna munnen. Kvinnan ska inte anpassa sig till det homosociala utan utmana. Återigen det här att kvinnan ska inte bli som mannen för att kunna uppnå jämställdhet utan kvinnan ska fortsätta vara kvinna.

Det här måste jag säga var den bästa och mest intressanta föreläsningen av alla fyra. Det märker jag på mina bristfälliga anteckningar. Jag brukar anteckna mycket när jag försöker hålla mig koncentrerad på föreläsningar som inte fallit mig i smaken. När det är intressant skriver jag knappt ner någonting. Jag kommer helt klart att införskaffa mig Män har varit här längst.

Kvinna till kvinna del 3 av 4 Karin Lekberg

Fredagen den 8 mars var jag inbjuden av min syster till Stockholm och Polstjärnan nära Odenplan. Det var organisationen Kvinna till kvinna som hade bjudit in olika föreläsare med anledning av den internationella kvinnodagen. Ni känner kanske igen organisationen genom det här projektet, dubbelpepp.se, där kända personer delar med sig av olika historier, till exempel berättar bloggaren niotillfem hur hon förlorade oskulden.  Alexandra Pascalidou var konferencier.

För att inte ett inlägg ska vara allt för långt har jag gjort de till fyra stycken, en för varje föreläsare.

De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2. Carin Götblad

4. Anna Wahl

Nummer tre var Karin Lekberg som är chef för Subtopia. Som ligger ute i Botkyrka i Alby och som hon förklarade som ett kluster av olika aktörer som utövar konst, kultur och kreativitet. Det är ett förortsparadis och mötesplats för konstnärer och som möjliggör nyskapande med en enorm mångfald. Det är omkring 60 företag med 200 anställda ute på platsen.

Staben i Subtopia stödjer konst och skapar inte egen . Deras fokus ligger på nycirkus som är väldigt mycket internationaliserad och deras andra fokus är på film. Allt från ungdomsprojekt till stora Hollywoodproduktioner (scener ur The girl with the dragon tatoo spelade in ute hos dem).

Kärnpunkten är konst & kultur, men även utbildning & forskning. Hon tror på samverkan mellan amatören till talangen till excellencen - människor på olika nivåer i sitt konstnärskap.

Hon berättade att kulturella och kreativa näringar står idag för omkring 4-5 % av Sveriges BNP. Vet inte om jag ska bli lugn för min framtid när jag hör det eller börja önska att kultur och kreativitet var större än vad det är...

Hon tror inte på frasen att konst och kultur håller på att bli Buisness.

Hon vill skicka med oss:
Prata mindre - göra mera.
Att orka hålla i sin idé och jobba långsiktigt.
Tillåta mångfald, olika etniciteter, kön, ålder med mera.

"En åldrande kvinna går inte att stoppa"

Kvinna till kvinna del 2 av 4 Karin Götblad

Fredagen den 8 mars var jag inbjuden av min syster till Stockholm och Polstjärnan nära Odenplan. Det var föreningen Kvinna till kvinna som hade bjudit in olika föreläsare med anledning av den internationella kvinnodagen. Ni känner kanske igen organisationen genom det här projektet, dubbelpepp.se, där kända personer delar med sig av olika historier, till exempel berättar bloggaren niotillfem hur hon förlorade oskulden. Alexandra Pascalidou var konferencier.  

För att inte ett inlägg ska vara allt för långt har jag gjort de till fyra stycken, en för varje föreläsare.
De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2
3. Karin Lekberg
4. Anna Wahl

Nummer två var Karin Götblad, tidigare länspolismästare i Stockholms län. Idag är hon regeringens samordnare mot våld i nära relationer.

Antingen tack vare eller på grund av mina studier i retorik har jag ett öga för detaljer när det kommer till talare. Jag reagerade på att Götblad inledde med att ursäkta sitt beteende med ett nervöst skratt. Hon varnade för att hon kunde låta barsk och sträng, som hon förklarade var på grund av hennes långa arbete inom poliskåren. Jag tycker inte att någon ska ursäkta sig för ett sådant beteende, särskilt inte i inledningen av sin föreläsning och alltså förekomma sig själv. Skulle en man känna sig tvungen att ursäkta sig för att möjligen låta barsk och sträng? Jag bara undrar. Nu visade det sig att hon inte alls var barsk och sträng. 

Både jag och min syster tyckte att hon var en mycket bra föreläsare. Jag tyckte att hon var saklig, informativ och höll tråden rakt igenom. Det var varvat med saklig information och lite anekdoter från hennes yrke som länspolismästare.

Hon berättade att hon under sin tjänstetid mellan 1 september 2008 till 4 maj 2012 ökat andelen kvinnor på chefsposterna inom polisen i Sverige från 12 % till 33 %. Det är inte 50% och vi är inte där ännu men det är helt klart en stor ökning. Götblad tror på kvalitet och utveckling inom organisationer som hon anser att man får när det är balans mellan könen, "ett jämställt samhälle ger driv i utvecklingen".*

Götblad tror på att chefer behöver personlig mognad för att kunna leda. Hon vill att de ska sätta sig hos psykologer för att lära känna sig själv för då kan en människa utvecklas som ledare. En chef ska även möta sin personal och veta vilka dem är. Hon själv tog in personalen en och en för djupa samtal.

En viktig punkt hos en chef är mångfaldskompetens. Götblad brukade dela in sin personal i olika arbetsgrupper där människor med olika bakgrunder (inte bara etnicitet, utan även ålder, tidigare erfarenheter, arbetsställning m.m) fick delta. Det är ett sätt att få in nya idéer och förslag till verksamheten när det finns en mångfald och utrymme för alla individer. Som ni märker rörde sig inte Götblad alltid mellan kvinna och man, hon gjorde inte den (enligt mig enfaldiga) indelningen av den anställda personalen. En i personalen är mer än bara sitt kön.

Hon ville se kvinnor på mansyrken och män på kvinnoyrken för att få nya perspektiv. Hon ville att vi skulle ta med oss att göra tvärtom för att se vad det leder någonstans, det leder alltid till nya idéer och uppslag menade hon. Att provocera och rucka lite på gamla dammiga konventioner. 



*Precis det anser Elisabeth Tamm som jag skriver masteruppsats om, att det blir en fördelaktig utveckling inom politiken och det samhälleliga arbetet när det är jämställt mellan kvinnor och män bland representanterna. Det sorgliga är att Tamm sa det på 1920-30-talet och att Götblad säger det cirka 100 år senare - vi har inte kommit dit ännu. 

De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2. Carin Götblad
3. Karin Lekberg
4. Anna Wahl

Kvinna till kvinna del 1 av 4 Anna Pettersson

Fredagen den 8 mars var jag inbjuden av min syster till Stockholm och Polstjärnan nära Odenplan. Det var föreningen Kvinna till kvinna som hade bjudit in olika föreläsare med anledning av den internationella kvinnodagen. Ni känner kanske igen organisationen genom det här projektet, dubbelpepp.se, där kända personer delar med sig av olika historier, till exempel berättar bloggaren niotillfem hur hon förlorade oskulden. Alexandra Pascalidou var konferencier. 

För att inte det här inlägget ska bli allt för långt kommer här första delen: först ut var skådespelaren, dramatikern, regissören Anna Pettersson. Hon berättar om sitt arbete med August Strindbergs drama Fröken Julie och sitt yrke som skådespelare. Bland annat hade hon fått höra mycket kritik för att hon tar mycket plats, särskilt i sina monologer,  och hon kunde inte undgå från att fundera på om Mikael Persbrandt fått samma kritik – att han tar mycket plats som till exempel Gunvald i Beck-serien?

Anna Pettersson berättade att hon hade sett Fröken Julie flera gånger men att det var inte förrän hon läste manuset i skrift som hon fick det klart för sig vad de faktiskt sade till varandra. Hon hade då insett att Julie hade betjänten Jean under sin klack och att det är märkligt att Jean alltid porträtteras som någon som är auktoritär och tar plats. Jag vill mena att det inte är märkligt. Strindberg levde i ett patriarkalt samhälle med en partriarkal uppfostran. Han hade en komplicerad relation till kvinnor. Så det är klart att Julie var underordnad det patriarkala systemet. Vi må se pjäsen idag med nya ögon och vi reagerar annorlunda än vad de samtida teaterbesökarna reagerade på men det är en del i pjäsens struktur som är svår att nyansera.

Men läst bortkopplat från författarens biografi och samtid, med texten för sig själv, finns det fri tolkning och Julie får ses i vilket ljus som helst. Anna Petttersson menar själv att hon gjort en dekonstruktion av pjäsen. Med ett äldre och klassiskt manus i handen kan en fråga sig – ska jag göra pjäsen så som jag tror Strindberg ville ha den eller ska jag sätta upp den med mina egna ögon? Pettersson hade gjort det sistnämnda.

Anna pettersson avslutade med att visa en bit av sin uppsättning. Hon är alltså alla rollerna, det finns ingen rekvisita eller scenkläder. Hon använder olika röstlägen för att markera att det är olika personer som talar, men även upprepningar av ord och tillägg av ljud. Jag är antagligen för klassiskt skolad inom litteraturen för att jag ska tycka att det var bra, eller bara allmänt ointresserad av dekonstruktion och Derrida. För min egen del vill jag ha Strindberg så som den oftast är. Han hade själv en sådan rytm i sina ordval och meningsuppbyggnader att det är synd att ta bort dem. Det fall inte mig i smaken.

Däremot tycker jag om när människor omtolkar och förvandlar dramer, romaner och liknande till någonting nytt som speglar ens egen samtid och personlighet. Ni som känner mig vet att jag skrivit både min B-uppsats och C-uppsats i litteraturvetenskap med Adaption som vetenskaplig metod.


De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2. Carin Götblad
3. Karin Lekberg
4. Anna Wahl

  

Postmodernism - Lyotard

1979 kom Jean-François Lyotard med denna statliga utredning om kunskap. Med utgångspunkt i det postindustriella samhället diskuterar han vetenskapens villkor. Han definierade den litterära teorin postmodernism.
2013 sitter Martina i sin lägenhet och ska gå igenom denna utredning under några timmar, den är översatt från franska till engelska. En version från 1984. Måttligt intresserad var hon för vad hon visste skulle vänta henne. Ingen har tidigare förklarat och beskrivit postmodernism under hennes utbildning på ett bra och intressant sätt.

Bokens framsida... inte särskilt inbjudande

Så här ser "kontoret" ut.

Efter 15:52 jobbar kvinnor gratis.

Torsdagen den 7 mars 2013 var jag och lyssnade på en föreläsning som studievägledarna vid universitetet anordnade på Ekonomikum. Det var Mona Andersson, förbundssekreterare på Akademikerförbundet SSR som talade. Det huvudsakliga ämnet var löneförhandling och hur en sådan kan gå till. Som grund låg faktumet att kvinnor tjänar 85% av lönerna  vilket också innebär att från klockan 15:52 jobbar kvinnor gratis.

Mona Andersson inledde med frågan Vad ska jag ha i lön? Och menade att det är en omöjlig fråga att besvara på. Hon förklarade också att det inte skulle bli en genusföreläsning där hon förklarar varför och hur det kommer sig att det inte är lika lön för lika arbete. Utan hon berättade om hur lön bildas och vad jag själv kan göra när jag ska förhandla om min lön. Så här kommer lite spridda anteckningar och stycken från föreläsningen med saker som jag fastnade för, vill dela med mig av eller som var helt nytt för mig:

Alla förhandlar dagligen i någon form, med familjen, i affären – många gånger utan att vi tänker på det. Vi använder vårat språk och kroppsspråk när vi förhandlar. Är det skillnad på hur kvinnor och män förhandlar? Eller, varför är det sådan skillnad på lönerna?

Vad är lön? Vad är det som gör att det blir lön? Hur uppstår lön?

Hon berättade att det finns ingen lag om lön, ingen laglig rätt att få lön, vilket jag inte hade någon aning om. Lön bildas genom förhandling, antingen genom facket eller arbetsgivaren. Jag, i min naiva blindhet, trodde att en lön kom automatiskt med anställningen och inte var någonting som skulle förhandlas fram. Att den var baserad på mina arbetsuppgifter och hur jag skötte mig. Inte att mycket hänger på min löneförhandling.

Ännu en sak som jag är dåligt insatt i är Kollektivavtal i Sverige. Fick lära mig grunderna i det på den här föreläsningen vilket var mycket intressant. Hon använde beskrivningen att kollektivavtalet är förmånspaketet på arbetsmarknaden, det som ger mig rätt till OB, övertid med mera. Det är omkring 96 % av alla anställda i Sverige som omfattas av kollektivavtalet; statligt anställda, anställda inom vården, i stora företag och så vidare. Kollektivavtalen är tidsbegränsade och förhandlas om väldigt ofta, vilket kallas för avtalsrörelse. Det finns ingen minimum lön i kollektivavtalet utan det är just att tjänstemän och akademiker ska ha lön och att den ska komma genom förhandling som står i avtalet.

Men, vem ska lära oss unga vad kollektivavtal är? Är det upp till var och en att ta reda på vilka avtal som gäller för en själv? Varför lär de inte ut sådant här i skolan?

Löneförhandling för oss akademiker var det som föreläsaren fokuserade på eftersom vi åhörare gick akademiska utbildningar. Vi fick lära oss att det finns inga ramar för hur mycket lön vi ska få när vi är nyexaminerade, om det spelar roll efter vår ålder, erfarenhet eller liknande. Däremot ska akademiskt utbildning löna sig. Visserligen ska de som varit anställda på företaget (som har lång erfarenhet) också ha förmåner. Men bara för att vi är nyexaminerade och inte har någon erfarenhet ska vi inte kastas i sjön, akademiskt utbildning ska som sagt löna sig för vi har bland annat den senaste kunskapen inom ämnet.

Det är mycket som påverkar vad som hamnar i min plånbok till slut. Inte bara inflantioner, företagens budget, produktion och så vidare utan även hur min löneförhandling ser ut, vilket kön jag tillhör samt godtycke hos rekryterarna/cheferna.

_______________________________________________________________________________

Vem är det som ska rätta till detta problem att kvinnor tjänar mindre än männen? Mona Andersson menade att det är en politisk fråga, just för att det är 2013 idag och det fortfarande ser ut så här. Det håller jag med om, det är på politisk nivå denna fråga behöver lyftas. Det är starka krafter som ligger bakom detta problem och det kan vara svårt att försöka urskilja vilka dessa krafter är.

En del menar att det är en generationsfråga och att när ”nästa generation” kommer till företagen kommer det att bli annorlunda. Men de unga män som är nyanställda vill hänga med och de kommer inte våga stå emot de stora cheferna. Trots att de fått genusperspektiv på sin uppfostran ända från dagis fram till gymnasiet.

Vi kan inte vänta på att politikerna ska ändra det här åt oss. Vi måste få insikt i vad vi utsätts för och kunna genomskåda både härskartekniker och det ”manniska” språket som vi exkluderas från. Det gäller att säga vad en ser för någonting och vara medveten om vilka krafter som verkar på en. Ta sin plats och kräva sin lön.

Löneförhandlingen

När jag ska gå in för att löneförhandla gäller det att komma ihåg att jag är inte i underläge för jag har den senaste kunskapen på marknaden medan företaget har en tom stol som de måste fylla för att inte produktionen ska stå still. Nyrekrytering kostar pengar för företagen och de är angelägna att pricka rätt men på anställningsintervjun är det fokus på mig. Jag ska tänka What’s in it for me?

Steg 1 är alltså att skicka ett CV till företag för att visa att jag är tillgänglig för anställning. De kallar mig för anställningsintervju och jag får chans att bekanta mig med arbetsplatsen, cheferna och de får möjlighet att se lite mer av mig. Ställa frågor som inte mitt CV och personliga brev svarade på. Om de någon gång frågar mig vad jag kan tänka mig att ha i lön ska jag inte börja förhandla om den just då utan artigt förklara att det får bli en förhandlingsfråga om de skulle anställa just mig.

Under tiden som de funderar på om de ska anställa mig så ska jag förbereda mig. Denna förberedelse är 70 % av hur min lön blir. Jag kan kontakta mitt fackförbund för att lära mig mer om hur min marknad ser ut. Kan kolla på SACO:s lönesök och få en bild av vad andra med liknande jobb tjänar, om man är medlem i SACO. Det är alltså statistik för att hjälpa mig men inte för att ge mig en exakt siffra utan ge mig inspiration, jag ska ha en modern lön och inte den gamla lönen. Jag kan även förbereda mig genom att kontakta det fackförbund som är bundet till arbetsplatsen. De kan ge mig många svar och ge mig lite utav insiderinformation. När jag förberett mig klart ska jag sätta upp tre olika löner.

·         Mål – vad jag helst vill ha

·         Ok!

·         Minst – inte vill ha

När löneförhandlingen har inlets ska jag ta bort det deffensiva språket, med ord som ”kanske” och ”möjligtvis”. Det är ett språk som vi kvinnor lär oss att tala redan som småbarn. Jag ska ta plats och visa vad jag vill ha, visa raka puckar. Det är så mannen vanligtvis kommunicerar.* 

Vad vill jag? Hur ska jag göra för att få som jag vill?

Motparten i löneförhandlingen ska se mig som lösningen på problemet, jag kommer för att fylla en stol, ska in i produktionen och bidra till verksamheten. Vilket problem är det jag löser för arbetsgivaren, vad är det jag kommer med som är deras lösning?

Jag kommer självständigt ansvara för… avsluta meningen och punkta ner enkelt vilka mina kommande arbetsuppgifter, områden och liknande kommer att bli.

Jag använder mig av, jag kommer med… avsluta meningen och här är min utbildning, specialistkompetens, mitt nätverk, språk – det vill säga det jag ska ha betalt för, sätter själv prislappen på det och ska inte fråga. Försöka matcha min spetskompetens med företagets behov. Kom inte med det jag inte kan, om de frågar kan du det här är ett bra svar: ”jag vet inte, har inte provat ännu”.

Vad ska jag säga i förhandlingen om jag vill ha 27 000?

Ha marginal för att kunna pruta ner till 27 000, till exempel börja vid 28500. Så fort arbetsgivaren gett en siffra börjar förhandlingen. Ställa processfrågor som ger hela svar och inte ja/nej, inte varför utan: hur, när, vem osv. Fråga! Fråga!

De säger 24,5 när jag vill ha 27, öka siffran med flera kvalifikationer. Få de att förklara varför de anser 24,5 är rimligt. Bygg ut med ditt självständiga ansvar (listan du skrivit tidigare), har jag samma bild av de som arbetsgivaren?

Visa att jag är påläst och så småningom känner jag av när förhandlingen är färdig och jag inte kan pruta upp min lön mer eller när jag känner mig nöjd och har uppnått mitt mål.

Summera därefter vad vi kommit överens om och skriv ner så att det inte försvinner i någon muntlig överenskommelse där ord står mot ord. Inom en månad ska ens skriftliga anställningsavtal finnas. Inte gå dit på måndagen innan jag vet mina villkor, det finns någonting som säger att är min kropp på arbetsplatsen har jag antagit villkoren. 

Det var en otroligt intressant föreläsning och jag kände min upplyft efteråt. Gillar starkt när föreläsarna tar upp ny intressant fakta och idéer som jag aldrig hört eller tänkt på. Detta gjorde mig mer förbered på det stora arbetslivet men även lite orolig för hur det kommer att gå på min första löneförhandling. Jag fick även väldigt ont i magen när hon punktade upp orättvisorna och hur orättvist det är mellan könen i Sverige trots att det är 2013.



*Det finns delade åsikter inom feminismen om kvinnor ska anpassa sig till männen för att bli jämställda med dem eller om kvinnor ska fortsätta vara kvinnor och införa kvinnligheten. Om en kvinna ska klä och tala "manligt" för att nå chefsposten eller om hon ska vara "kvinnlig". Det är nog inte så enkelt men jag skulle vilja att alla bara kunde vara sig själva och inte dela in sina personlighetsdrag i antingen manligt och kvinnligt.