torsdag 22 november 2012

Recension: Life of Pi

Författaren Yann Martel skriver i jag-form i början av den här boken. Det är en författare som beskriver hur han inte hade någon inspiration till en ny roman eller ekonomi: så han åker iväg till Indien, Bombay. Där får han höra om en man som har en historia att berätta. Författaren reser tillbaka till Kanada, där han kom ifrån.Författaren söker upp mannen, som heter Pi Patel, men bor i Toronto numera.

Pi Patel berättar om hur han fick sitt namn, om sin familj och deras djurpark som de äger. Det är grönskande trädgårdar och harmoniska djur. Han berättar för författaren om olika djur: hur man kan tämja tigrar, att noshörningar kan leva sida vid sida med getter och om hur det gick till när de fick de olika djuren till djurparken.

En stor del av romanen är hur Pi ser på religion, han är aktiv i islam, kristendomen samt hinduismen. Vilket förbryllar hans föräldrar och hans lärare i de olika kyrkorna tycker inte om det. Alla säger att han bara får ha EN religion. Det är en hel del intressanta partier när det kommer till religion och tro, även för en ateist som mig.

Det som är mest spännande i romanen händer inte förrän i andra delen, vilket är efter ungefär en tredjedel av boken. Den båt som ska ta hans familj, djuren och en besättning förliser och han är ensam överlevande på en livbåt tillsammans med en tiger, orangutang, hyena, råtta, zebra samt några kackerlackor. Hur det händer sedan får ni läsa själva.


Jag rekommenderar den här boken för att det händer saker när man läser den. Jag kände för Pi. Det våldsamma havet, hungern och rädslan kändes i mig för att det var så bra beskrivet. Har man läst Den gamle och havet så känner man igen beskrivningarna om stort öppet hav utan horisonten i sikte. Den här boken går en inte obemärkt förbi.

Däremot är jag (som litteraturvetare) skeptisk till hela upplägget till att det ska vara en verklig historia. Som jag ser det finns det olika Jag i den här romanen. Dels har vi den riktiga, fysiska, Yann Martel som har skrivit boken, den man som vi ser sitta och signera sina böcker i olika bokhandlar. Sedan finns det "författaren" som står skriven i jag-form i början, det är ett alterego som Martel har skapat, en fiktiv person som råkar ha samma namn som den fysiska författaren, som inte finns. Och sedan finns Pi, en man som ska finnas på riktigt, som enligt romanen ska sitta vid sitt köksbord och berätta om de här händelserna. Men, jag kan peka på flera ställen i romanen där detta faller, ställen där vi som läsare inte längre tror på att det är just en verklig historia. Och då menar jag inte händelserna i romanen, som att överleva när ett stort fartyg förliser eller överleva en kamp med en bengalisk tiger. Utan jag ser ställen i dialogen och i språket. Men jag säger inte till er att ni inte får tro på att det här är en verklig historia.

Nu längtar jag efter att filmatiseringen av romanen ska ha premiär. Den är regisserad av Ang Lee och ska komma det här året. Här kan ni läsa om filmen på IMDB