Det är en rätt så svårläst roman utan egentlig tydlig tidsuppfattning eller berättarstruktur. I mitt PM skrev jag bland annat att det här är en roman som kräver reflektion och eftertanke i sin läsning av den. En roman som inte kommer tillrätta i en sträckläsning på bara några dagar. Det är en roman att plocka fram någon gång ibland, antingen för att läsa om hela eller för att bara läsa några väl utvalda partier. Det är en roman utan vanlig kontinuitet och utan klassisk karaktärsskapande.
Det kretsar kring Baron Felix Volkbein, Nora Flood samt Jenny Petherbridge och deras trånande begär efter Robin Vote. Vi får följa hur de tre samtalar med Dr. Matthew O'Connor. Mer utvecklande beskrivning av romanen går tyvärr inte att göra, inget skulle göra den rättvisa.
När jag läste försökte jag se alla små liknelser och avstickare som metaforer för något
annat som möjligtvis betyder någonting särskilt, precis som en gör vid läsandet
av poesi. När jag läste om partierna två, ibland tre, gånger fick de små
avstickarna olika betydelser för varje gång och ibland valde jag till slut att bara läsa de för just vad de var. Precis vad doktor Matthew O’Connor ibland tycktes vilja
mena i sina långa utläggningar till Baron Felix, Nora Flood och Jenny
Petherbridge: att ta deras
kärlek och känslor för precis vad de var för någonting i stället för att vilja
vända och vrida på varje känsla.
Matthew O’Connor tillför en terapeutisk vilostund där de kan öppna upp
sig och få återhämtning från sina irranden i nattens skogar, det vill säga sina
mörka känslostormar. I en del partier
verkar han som ett stöttande bollplank för deras förvirrade känslor alternativt
som den röst en brukar slåss med inom sig själv vid starka känslor. Hans namn,
Matthew-Mighty-Grain-of-Salt-Dante-O’Connor är intressant i sig. Särskilt ”Grain-of-Salt”, att hans terapeutiska stöd ska tas med en stor nypa salt,
eftersom troligtvis deras behövda stöd finns inom de själva och inte hos honom
eller att han i vissa ljus inte är trovärdig.
Likt Dante
leder han oss till den undre världen, som jag ser det, bland annat kan det vara en
människas inre eller natten. Likt Dante leder han karaktärerna, särskilt Nora
Flood, in i natten för att hon lättare ska förstå sina känslor för Robin och
hur deras kärleksrelationer ser ut och har sett ut. Just natten har en central
roll i romanen vilket är den tid på dygnet som Robin vandrar planlöst ut på
gatorna. Om Nora Flood
är så att säga både i sitt inre och ute i natten, på samma gång, och letar
efter vad som nu finns där kommer hon att komma tillrätta med de frågor hon
kommer till doktorn med. Han menar till exempel att vi ska tänka på natten för
att förstå kroppen och dess åtrå.
Som tidigare sagt är det här en
roman med många nivåer och flera betydelser. Kan tänka mig att den för varje
läsning ändras i betydelse för en själv när en är i olika stadier i livet. Möjligt att nattens metaforiska innebörd kan te sig annorlunda
vid nästa läsning.
