Så länge jag pluggar roliga kurser kommer mitt framtida jobb vara roligt
Jag har haft den romantiska bilden av att så länge jag pluggar så kan jag bli vad som helst. Med bra betyg på gymnasiet och med fortsatta studier vid högskola eller universitet kan en bli vad som helst, särskilt det som jag tycker är roligt och intressant. Det är nog 90-talisten i mig som tänker så, "de" brukar ju säga att vi födda på 90-talet är naiva och har en lite skev världsbild. Tror allting kommer serverat på silverfat. Hur som helst. Det här är troligtvis anledningen till att jag har valt utbildning efter intresse och inte efter arbetsmarknad*. Valde inriktning kultur på gymnasiet och nu litteraturvetenskap (+ Retorik & Idéhistoria) vid universitetet. Det är ett svårt val det där; plugga det som är roligt eller det som ger mig garanterat jobb och bra inkomst. Gärna vill en ju ha både och.
Jag levde kvar i den här romantiserade och naiva bilden när jag valde att fortsätta mina studier på masternivå efter att jag tog min fil. kand juni 2012. Idag läser jag masterprogrammet för att jag har ett genuint intresse för litteraturvetenskap, för att jag tycker det är roligt att läsa och forska om litteratur men många dagar känner jag mig skoltrött, utbränd, och vill bara börja jobba. Men "alla" har ju en kandidatexamen i litteratur idag och jag måste sticka ut - därför läser jag master, därför jag inte nöjer mig med magister.
Så här beskriver mitt kandidatprogram att min framtid kan se ut:
Programmet ger dig en bred humanistisk utbildning lämplig för en stor mängd verksamheter inom kultur- och kommunikationssektorerna. Väljer du en litteraturvetenskaplig inriktning skapas möjligheter för verksamhet inom till exempel:
› kulturjournalistik,
› bokmarknad och
› kulturförvaltning.
Exempel på verksamheter är:
› redaktör,
› skribent,
› konsult,
› utredare,
› kultursekreterare och
› föreläsare.
Det här är ju verkligen jätteroliga jobb! Skulle kunna tänka mig alla förutom konsult och utredare, men mest bara för att jag inte riktigt förstår hur min senaste läsning av Lady Chatterley's lover och dess skildring av mansidealet ska göra mig till konsult alternativt utredare på ett företag?
Så här såg jag ut idag när jag knackade dörr och lämnade mitt CV på olika ställen. För vad jag slutat tro på är att jobb serveras på silverfat bara för att en har utbildning. Jag kan vifta med mitt CV där jag punktat upp snart fyra år av studier vid universitet men vad hjälper det mig i en bokhandel när de kräver en som är serviceinriktad och har erfarenhet av att stå i kassan?
Vad ska egentligen väga upp: arbetslivserfarenhet eller hög utbildning?
Att läsa ämnen som är intressanta och roliga eller att läsa kurser som ger en jobb i framtiden?
Svar: Allting. Tror jag.
Jag vill mena att det är viktigt att unga lär sig att de KAN bli vad som helst men att det INTE serveras på silverfat. Någonting jag lärde mig försent. Ångrar att jag som snart 23 åring endast varit verksam i arbetslivet under 8 veckor. Jag har prioriterat utbildning och sommarkurser. Visst det kommer att ge mig en master på 4,5 år när jag inte ens fyllt 24 år och det ångrar jag inte. Det är lite utav en sport för mig att vara yngst bland mina kurskamrater. Men det räcker inte.
Utan en får ta extrajobb för att få erfarenhet. Även de jobb som inte har någonting att göra med sin önskedröm. I slutändan är det att ha kontakter, erfarenheter och att vara på rätt plats vid rätt tillfälle som betyder lika mycket som hög utbildning på vägen till sitt drömyrke. Bara för att jag inom ett år har en master i litteraturvetenskap kommer inte min dröm** att gå i uppfyllelse. En arbetsgivare kommer inte att plocka upp mig när jag examineras. För att få anställning på bokförlag räcker inte fina betyg.
* Därmed inte sagt att vi humanister inte behövs på arbetsmarknaden utan det är väldigt hård konkurrens om jobben i den kulturella sektorn.
**Tänkte så småningom skriva ett helt eget inlägg som besvarar Vad jag vill bli när jag blir stor.
