The Giant Mechanical Man är en film som jag rekommenderar er att se.
Det är Pam från amerikanska The Office, Jenna Fischer, som spelar huvudrollen Janice. Hon får sparken från sitt jobb, klarar inte av att betala hyran och får flytta in till sin syster. Livets botten. Hon vet inte vad hon håller på med i livet, vad hon ska göra och vad hon vill. Vilket jag för tillfället känner igen mig i.
Hon träffar Tim som spelas av Chris Messina. Han har precis blivit dumpad av sin flickvän. Hans levebröd är att maskera sig till The Giant Mechanical Man. Med den identiteten vill han förmedla ett viktigt budskap till de människor som går runt i livet per automatik, alienerade och rent mekaniskt: att de inte är fel på dem. Att det är okej att inte veta vad man vill vara och vem man vill bli. Att det inte är de som är galna utan att det är livet som är galet. Känslor som han själv bär inom sig.
Jag gillar att filmen tog upp just det ämnet eftersom jag på sistone funderat mycket på vad jag egentligen gör med livet. Rent utbildningsmässigt vill säga. Tidigare
inlägg har handlat om hur jag tänker kring att jag läser master litteraturvetenskap, att jag inte har någon jobberfarenhet och att jag länge trott att det ordnar sig ändå. Jag får väldigt ofta frågan
Vad blir du av det då? när jag berättar vad jag pluggar. Jag brukar antingen rabbla upp olika yrken, att jag vill jobba inom bokförlag eller så brukar jag skämtsamt säga att jag blir
bildad/smart eller liknande. Den ärliga sanningen är att jag inte vet vad
jag kommer att bli. Idag vet jag inte ens när jag är färdig med min master och om jag är färdigutbildad efter det. Jag har olika dörrar som jag kan öppna men jag vet inte vilken jag kommer att ta. Så det kändes bra att se en film som visar att man behöver inte alltid veta vad man gör med livet hela tiden.
Spoileralert. Däremot tappade filmen i pluspoäng hos mig när de började visa vad lösningen är.
Filmen vill mena att om man känner sig vilsen i livet krävs det bara en person i sitt liv så ordnar det upp sig. Om du känner dig ensam - you're not the only one. Jag hade hellre sett ett slut som mer fokuserade på att det faktiskt var Janice som ordnade upp sitt eget liv och inte att allt som krävdes var att en man blev kär i henne, allt hon behövde var en kärleksrelation. Ville ha mer fokus på att hon faktiskt sa ifrån till sin syster som försökte kontrollera henne och att hon sa till sin chef att hon ville ha befordran. Inte att det var tack vare kärleken från Tim som gjorde att hon fick styrkan till att förändra sitt liv. (Eller kanske andra tolkar det som att det var tack vare som hon styrde upp sitt liv som hon kunde tillåta sig själv att öppna upp och bli kär?)
Det är väl det här som är
nackdelen med filmer idag, att det alltid ska vara lyckliga kärleksslut. Att det ger oss bilden att det är inte vi själva som kan förändra våra liv utan det är rätt man som förändrar våra liv. Jag är så less på den stereotypa bilden. Jag blev väldigt glad när jag såg filmen
Brave som (jag tror) är den första filmen av Disney där huvudhandlingen inte kretsar kring huvudrollens och hennes jakt på sin prins för att tack vare honom leva lycklig i alla sina dar.Utan handlar faktiskt om självförverkligande och att få vara den hon vill vara. Ett budskap som jag saknar i många filmer. Tidigare idag såg jag
Princess and the frog och där slåss hon mellan att ordna upp sin restaurang helt själv eller att tillåta sig ta emot hans pengar. Det slutar lyckligtvis med att hon ordnar upp det med sin restaurang med sina egna förtjänade pengar men att hon fick sin prins som hon ska leva lycklig med i alla sina dagar var inte borttaget. Varför kan inte kvinnor leva lyckliga i alla sina egna dagar på egen hand. Varför ska deras lycka vara beroende av en annan man? Inte konstigt att vårat samhälle med stereotypa könsroller ser ut som de gör: filmen speglar samhället och samhället inspirerar filmmakarna.
